Svar
på ”Måla upp katastrof?” (14/2).
Västerport. Innan man oroar sig för framtida vattenstånd är det en god idé att se på nuvarande trender. Varbergs närmaste mätstation med relativ havsytehöjd är vid Ringhals med data sedan 50 år. Oavsett om man tar hela perioden, de senaste 30 åren eller bara senaste 10 åren är trenden där nära noll. Strandlinjen stiger inte. Det betyder att själva havet stigit och stiger nära 2 mm/år i snitt, vilket kompenseras av landhöjningen som i Varbergstrakten är just nära 2 mm/år.
Om nu strandlinjen i Varberg ska stiga en meter till år 2100 blir det då drygt 14 mm/år som behövs under dessa 82 år, landhöjningen medräknad. En sjufaldig (!) mångdubbling från i morgon, i ett läge där någon acceleration i Ringhalsdatat ännu inte ens går att se. Eftersom den ökade takten rimligen måste komma gradvis, innebär det bortåt 30 mm/år för att hinna ikapp prognosen när vi närmar oss nästa sekelskifte. Problemet är att ingen kan förklara hur detta ens kan vara möjligt, vi måste tillbaka till slutet av senaste istiden för liknande siffror. Men de gigantiska landisar på tempererade breddgrader som då snabbt smälte finns ju inte längre.
Nu är det inte så enkelt att FN:s klimatpanel säger att det blir någon extra meter till sekelskiftet, bara det mest osannolika toppvärdet i osäkerhetsintervallet för värsta prognosen kommer i närheten. Den prognos utifrån det mest extrema, rentav omöjliga, utsläppsscenariot RCP8.5 där alla nuvarande socioekonomiska trender antas brytas och teknikutvecklingen avstannar. Men där brytbart fossilbränsle tydligen är oändligt. Men det brukar många konsulter och debattörer hoppa över.
Att se på verkliga data istället för alarmistiska gissningar om framtiden är inte en ”psykologisk försvarsstrategi”. Men omvänt kanske psykologin är intressant.
Christopher Enckell