Svar
på "Lagen reglerar rätten till assistansersättning"
Det är med förvåning jag tar del av Försäkringskassans debattinlägg och svar på min lördagskrönika I HN. Det är en lite absurd känsla att som nationell politiker befinna sig i en politisk debatt och polemik med en statlig myndighetsföreträdare i ett högaktuellt politiskt ämne. Jag debatterar gärna och länge med politiska motståndare och andra med olika åsikter men att politiskt debatterar med/mot en statlig myndighet blir mycket märkligt som riksdagsledamot och lagstiftare.
Jag utgår från fakta.
Assistansberättigade personer inom LSS har sedan 2014 minskat med cirka 1 650 med en statlig besparing på cirka 3,3 miljarder kronor. Mellan 2016 och 2018 har antalet personer som fått sjukpenning minskat med 4 procent och kostnaderna med drygt 1,6 miljarder kronor. Ca 18 procent av de som sökt sjuk- eller aktivitetsersättning för att de på grund av varaktig sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan arbeta har blivit av med den.
Dessa siffror är Försäkringskassans egen statistik. Inget av detta har skett på grund av ändrad eller ny lagstiftning. Bakom dessa siffror döljer sig i många fall människor som är för sjuka för att arbeta och att personer som behöver assistans för att kunna arbeta tvingas sluta eller tvingas flytta från eget hem till institutionsboende.
Jag anser, som politiskt förtroendevald och talesperson för mitt parti, tillsammans med ett stort antal utsatta människor, att vågen av besparingar och avslag har inte skett till följd av ändrad lag utan av en handläggningslinje inom myndigheten som har fått ett eget liv. Man hänvisar till sin tolkning av olika prejudicerande domar som myndigheten själv drivit mot enskilda medborgare och talar om ökad rättssäkerhet i handläggningen. Jag menar att det handlar om en kreativ tolkning av praxis som man själv drivit fram. Nu ägnar sig uppenbarligen Försäkringskassans ledande tjänsteman även åt att driva politisk debatt och opinionsarbete.
Jag konstaterar att riksdagen slagit fast, i demokratisk öppenhet och enighet, att de övergripande nationella målen för funktionshinderpolitiken har fyra specifika mål:
- individuella stöd och lösningar för individens självständighet
- principen om universell utformning
- befintliga brister i tillgängligheten
- att förebygga och motverka diskriminering.
Detta är inskrivet i Försäkringskassans regleringsbrev, som givetvis inte är lag men som utgår från den och riksdagsbeslut och som man som myndighet har att förhålla sig till. Jag konstaterar att det gick oerhört fort för myndigheten att inrätta sig efter regleringsbrevet 2015 vilket hänvisats till i en rad dokument. Det senaste regleringsbrevet som är författat i raka motsatsen till det tidigare är ett kraftfullt verktyg för att återupprätta den personliga assistansen och LSS – om det används. Myndigheten har att följa lag, förhålla sig till uppdrag, riksdagen stiftar lag och regering formulerar uppdrag.
Bengt Eliasson (L)
riksdagsledamot