Nyligen fattade socialnämndens politiker i Varberg beslutet att avveckla demensboendet i Kungsäter. Åtta personer och deras anhöriga tvingas söka nya boenden. Skälet uppges vara att byggnaden behövs som LSS-boende inom en snar framtid annars måste kommunen betala höga böter. Vi som skriver detta har bägge våra hustrur på två olika boenden. Bägge är relativt unga. Vi har tillsammans med dem levt med demenssjukdomens förlopp i många år och vi vet vad som krävs för att skapa en god demensvård.
Ett av flera grundläggande begrepp i demensvården är kontinuitet. Man skall inte utsätta personer med en demenssjukdom för nya miljöer. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för demenssjukvården skriver man ” I ett särskilt boende är det viktigt att eftersträva en god kontinuitet där personen som är i behov av vård och omsorg inte möter för många personer i sitt dagliga liv”. Vidare skriver Socialstyrelsen ” Vidare innebär det en miljö som känns bekant för personen med demenssjukdom, vilket till exempel leder till att hon eller han kan hitta till toaletten så självständigt som möjligt”. Det socialnämnden nu beslutat är att inte följa riktlinjerna. När dementa flyttas försvinner de invanda miljöerna och man skall möta ny personal i nya boenden. Helt i strid med allt vi vet om demenssjukdomar.
Det som framstår som den mest omoraliska aspekten av beslutet är, att behovet av LSS-boenden som vi tillfullo instämmer i, skall betalas av dementa genom att de tvingas flytta och möta nya miljöer, som skall lära kännas av såväl den sjuke som av anhöriga. När man låter olika grupper med stora behov konkurrera med varandra om platserna har man passerat skammens gräns.
Det är inte det Sverige som vi arbetat för under alla år.
De åtgärder som måste sättas in för att demensvården skall bli bättre och det viktigaste området är en satsning på personalen. De måste bli fler och vidareutbildas kontinuerligt. Låt någon på varje boende genomgå specialistutbildning till exempelvis Silviasystrar.
Per Olsson och Thomas Andersson