Vi hade roat oss med, maken och jag, att inte handla mat på en vecka, kanske två. Vi hade fullvärdiga måltider med varor från kyl, frys och skafferi och gjorde kombinationer av de mest oväntade slag. Vi levde gott 2- och hade roligt. Så stod vi där i kassakön i mataffären med en fullproppad kundvagn för att fylla på de alldeles tomma förråden därhemma. Bakom oss stod en dam med bara några varor i sin korg. Du kan gå före oss, sade jag. Hon blev innerligt glad. Kanhända skulle hon passa en tid. Det kom en dam till med ett litet antal varor i sin korg. Jag erbjöd också henne att gå före oss. Där spred jag lite mer glädje (nej mycket!). Det blev vår tur.
Jag tömde kundvagnen, maken fyllde våra medhavda kassar. Jag betalade och gick för att hjälpa till att fylla kassarna. Men och ve där kommer nästa kunds varor på bandet och blandas med våra! Jag protesterar, det hjälper inte. Så står vi där, den för mig okända damen, och jag. Jag har redan plockat ner hennes fisk och en liter mjölk eftersom jag inte hade koll på vad som redan var nerpackat av våra varor (vi hade också köpt fisk och mjölk). Och jag har köpt päron! Sade hon. Jag reagerade inte eftersom jag inte såg några sådana. Vi försökte komma överens min okända vän och jag och såg till att var och en fick sitt. Trodde jag! Vi kom hem och packade upp. Härligt med mat i förråden igen! Då!! I en påse ligger de vackraste päron jag sett. Som vi inte hade köpt. Jag vet inte vem du är, du som blev bestulen. Jag är så ledsen. Om jag visste var du fanns så skulle jag omedelbart återlämna stöldgodset. Nu kan jag bara be om förlåtelse och njuta av goda päron. Och! Egentligen borde den affären ge dig nya eftersom det var de som orsakade fadäsen. Stor kram till dig.
Maria