Hade vi i dag kunnat få ta del av Carl Larssons konst om sverigedemokratisk politik fått råda då dessa konstnärer var verksamma?
Hade vi i dag kunnat få ta del av Carl Larssons konst om sverigedemokratisk politik fått råda då dessa konstnärer var verksamma? Bild: Jurek Holzer / SvD / TT

Ska vår nutid bli ett konstnärligt vakuum för framtidens kulturarv?

Tänk om vi inte hade kunnat ta del av Carl Larssons och Pablo Picassos målningar i dag.

ANNONS
LocationVarberg||

Svar

på "Kulturpolitiken ska inte stå över demokratin"

Erik Hellsborn (SD) har i Hallands Nyheter argumenterat för att kulturen skall styras av den valda politiken, och att det inte som nu skall vara en armlängds avstånd mellan politiken och konsten. Hellsborn menar att hans förslag syftar till att fördjupa demokratin. Jag vill med denna debattartikel hävda motsatsen utifrån följande.

I historien finns flera exempel där statsmakten (politiken) har styrt den offentliga konsten. Även efter demokratiska val. Detta har resulterat i censur av bildkonst, bokbål, förbjuden musik etc. Kulturröster har tystats och därmed har yttrandefriheten hindrats. Kulturröster och yttrandefrihet är centrala begrepp i en levande demokrati och om kulturen styrs av makten har därmed demokratin försvagats.

ANNONS

Hellsborn menar också att vi inte skall satsa på samtidskonst. Blir inte följden av en sådan politik att vår nutid kommer att utgöra ett konstnärligt vakuum när man i framtiden vill leta efter vårt kulturarv? Eller uttryckt med ett annat tidsperspektiv: I vilken utsträckning hade vi idag kunnat ta del av Carl Larssons och Pablo Picassos målningar om sverigedemokratisk politik fått råda när dessa konstnärer var verksamma?

Vidare menar Hellsborn att ”konsten skall försköna och bidra till att skapa en positiv upplevelse hos betraktaren”. Vad innebär denna ståndpunkt konkret? Skall till exempel musik som framförs kontrolleras så att den innehåller ett visst antal durackord per tidsenhet och helt sakna dissonanser för att garantera att ingen blir berörd på annat sätt än glad? Menar Hellsborn att andra känslor än glädje och harmoni per definition är något negativt? Vilka konstformer kommer att få finnas för att bearbeta sorg, förtvivlan, rädsla och frustration i ett sverigedemokratiskt kultursverige?

Hur ser Hellsborn på kommunens skattefinansierade kulturskola, där det i denna vår samtid undervisas i olika ämnen? Skall denna undervisning också styras av politiken?

En av kulturens allra viktigaste uppgifter enligt min mening är att hjälpa oss medborgare att reflektera över våra invanda mönster och kanske få oss att ompröva åsikter, generaliseringar eller ingrodda föreställningar. Detta är också i allra högsta grad viktigt för den styrande makten; att ha ett levande och fritänkande kulturliv som på olika sätt och i olika tonarter utmanar och problematiserar. För att detta skall kunna ske krävs det att kulturen står fri från den politiska makten.

ANNONS

Gunnar Törnqvist

ANNONS