Svar
på "Hur tänker de som tar emot Leninpriset?"
Socialdemokraten Marianne Johansson undrar hur de tänker som tar emot Leninpriset och då jag träffat och diskuterat detta med allihop, så tror jag mig kunna ge några ledtrådar. Gemensamt för Mattias Gardell, Roy Andersson, Maj Wechselmann, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Jan Guillou, Mikael Wiehe, Mikael Nyberg, Stefan Jarl, Sven Wollter och Göran Therborn torde vara att de inom sina konstnärliga och samhällskritiska områden av en enig kritikerkår räknas till de allra främsta. Alla har också en enorm integritet och samtliga har också med glädje tackat ja till priset.
Av dessa tror jag bara det är Sven Wollter som mer helhjärtat tagit ställning för allt Lenin gjorde och stod för i sin politiska gärning. Samtliga har däremot försökt bedöma denna gärning i sitt historiska sammanhang och då framhållit att han ensidigt drog Ryssland ur den människoslakt första världskriget innebar och på så sätt räddade miljontals liv. De har också ofta framhållit honom som socialistisk symbol för frihet, jämlikhet och broderskap, något hela arbetarrörelsen längtat efter som alternativ till den omänskliga värld kapitalismen enligt dem skapat. Att detta socialistiska experiment under Lenins ledning sen misslyckades med mycket, men också var den kraft som främst räddade oss från nazismen, brukar också framhållas.
Årets pristagare Göran Therborn sa i sitt tal (finns att läsa i sin helhet på leninpriset.se) inför den återigen fullsatta Varbergs teater att han aldrig hört Nobelpristagare behöva ta ställning till dynamitens destruktiva användning i terrorismens tjänst och i HN framhöll han vikten av att ett pris för konstnärlig och intellektuell samhällskritik faktiskt existerar i just Sverige. På liknande sätt förklarade årets Robespierrepristagare, den i Polen uppvuxna serietecknerskan Daria Bogdanska, på en fråga om Leninpriset, att hon trots sin familjs kritik mot det misslyckade socialistiska experimentet där, framförallt såg framåt och att Lenins goda intentioner behövs i en alltmer omänsklig kapitalistisk värld.
Kanske var det så också Nelson Mandela såg på saken när han så sent som 1990 tog emot det tidigare av Sovjetunionen utdelade Leninpriset och kanske var det också så Marianne Johanssons gamle partiledare Hjalmar Branting tänkte när han vid Lenins död 1924 varmt hyllade Lenins världshistoriska insats och beklagade de sovjetiska folkens förlust.
Lasse Diding
grundare av Leninpriset