Väster om det lilla samhället Bua, strax norr om Varberg, ligger en liten skog på ett tiotal hektar. En tallskog som planterades någon gång i slutet av 1920-talet. Tallar som är så där charmigt krokiga och lågvuxna som de blir när de växer på vindpinade magra ställen. De bildar en vacker pelarsal när solen lyser igenom och där finns många stigar som löper efter mossklädda klippryggar. En del träd har dött och fallit omkull, till glädje för en del svampar och smådjur samt deras konsumenter. Lite av en urskog, kan man säga. Gölar och småsjöar hyser insekter och groddjur under vass, näckrosblad och gäddnate.
I Kroksmosse finns det väl fisk också kan jag tro. Kanske kräftor. Här sjunger fåglar från vart enda busksnår och det doftar pors från myrmarken. På somrarna plockar man blåbär, hallon och björnbär. På höstarna blir det en och annan kantarell. Det finns en motionsslinga och vid en av småsjöarna finns ett vindskydd med eldstad. Här finns spår efter tidigare generationers odlingsmöda, i form av ängslyckor, gärdesgårdar och husgrund.
Men nu skall det bort. Efter nära 100 år är det dags för avverkning. Visserligen bara skrotvirke, men är det en produktionsskog så är det.
Nu undrar en försynt samhällsmedborgare. Kan det finnas andra värden i området? Som eventuellt kan mäta sig med den tillfälliga förtjänst som en avverkning kan inbringa.
De värden som de invånarna i Bua kan glädjas åt, år efter år. Naturvärden, sociala och kulturella värden.
Det är inte heller rimligt att en enskild skogsägare skall försörja ett samhälle med dessa värden så att säga ur egen ficka.
Jag uppmanar kommunen att ta sitt ansvar och lösa in skogen, för samhällets räkning.
Men det brådskar. I höst skall den bort.
Peter Dahlström Bua strand