Vi är oroliga, vi elever. Vi som inte kan gå hem utan att förlora vår utbildning. Vi som inte kan gå till skolan utan att bryta mot coronarestriktionerna.
Vi förstår att vi inte kan gå ut och festa. Vi förstår att vi inte kan träffa alla våra nära och kära som vanligt. Vi förstår vikten av att stanna hemma om vi är förkylda och alltid hålla avstånd till varandra. Men vi förstår inte.
Vi förstår inte hur vi ska kunna gå till skolan med ett gott samvete och veta att vi bryter alla restriktioner vi fått. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå i skolan och sedan vidare till mitt jobb på ett äldreboende. Jag förstår inte hur jag ska vara okej med att min bästa vän ska gå till skolan och sedan direkt hem till sin familj som är i riskzonen. Jag förstår inte varför det inte finns några parkeringsplatser när vi ständigt blir uppmanade att inte åka kollektivtrafik. Jag förstår inte varför Argus stänger ner sina sittplatser för eleverna när vi inte får vara i skolkorridorerna. Jag förstår inte hur det är okej att blanda tre olika klasser i ett klassrum när vi uppmanas att inte träffa någon annan än de i hushållet. Men mest av allt så förstår jag inte hur svaret vi får när vi kommer med våra frågor angående oroligheter kring corona kan vara “jag kan inte göra något åt det”.
Inget i vår omgivning följer de coronarestriktioner vi har fått. Allt finns på papper, men hur mycket funkar egentligen? Vi går PÅ varandra, vi kan inte under dessa omständigheter göra vår del för att förhindra smittspridning när vi befinner oss i skolan.
Det vi ber om är inget omöjligt. Drottning Blanka klarar det, varför gör inte vi det?
Sistaårselev på Falkenbergs Gymnasieskola
LÄS MER:17.11 fbg gymnasieskola