Välfärden i Sverige växte fram efter andra världskriget med början på bostadsområdet och nådde sin kulmen på 1980-talet med kraftig utbyggnad av barn- och äldreomsorgen samt skolan. Detta kunde ske därför att tillväxten var god och gav ökade skatteintäkter.
Så kom 90-talet med kritik mot att den offentliga välfärdssektorn på flera områden var ineffektiv. Förvaltningen hann helt enkelt med i utbyggnadstakten. Svenskt näringsliv hade sedan länge knackat på dörren och ville få in privata företag på välfärdsområdet. Då lanserades valfrihetsmodellen för medborgarna och därmed tilläts på allt fler områden privata företag. Denna valfrihetsmodell beslutades av riksdagen utan att ta hänsyn till vad detta skulle innebära för kommuner och landsting, som hade som sin uppgift att svara för välfärden enligt den speciallagstiftning, som riksdagen antagit för respektive område. Den del, som de privata företagen inte producerade, skulle de offentliga huvudmännen ta hand om.
Upplägget skulle tillförsäkra välfärden en bättre kvalitet till lägre kostnad. Det hela skulle bli en viktig del i konkurrensen. Staten tog på sig genom sina ämbetsverk att lämna tillstånd för företag, som ville etablera sig inom välfärdssektorn och tog också på sig inspektion och kontroll av dessa företag.
Hur har då välfärden blivit med denna produktionsmodell? Tycker de politiska partierna att välfärden är rationellt ordnad med detta koncept? Jag tycker att välfärdens produktionsmodell icke är effektiv och att statens tillsyn över de privata företagen är undermålig. Det är den offentliga sektorns väl- färdsproduktion, som är den ständige förloraren på detta upplägg. Det är hög tid med en översyn.
Åke Karlsson
Varberg