Svar:
till Strandpromenaden.
Förutom tank- och vettlösa cyklister (ja, de finns och syns!) så finns det fler möjliga riskfaktorer på Strandpromenaden och andra mixade gång- och cykelbanor.
Alla gående med isolerande hörlurar, som oförhappandes viker av åt sidan utan att se sig för, som spänner hundkoppel tvärs över banan, som går i bredd över hela banan, som har blicken limmad i mobilen...tja, till stor del samma riskbeteende som vissa cyklister.
Man har ett eget ansvar så länge man frekventerar gemensamma ytor och man måste ha förståelse för att hastigheterna varierar både uppåt och nedåt.
En hög fart behöver inte vara en risk, däremot är dålig uppmärksamhet i kombination med hög fart en risk.
Kommunens ansvar:
Att inte ta upp och följa standarden med en heldragen linje mellan trafikantslagen och istället ha de patetiska målade skoavtrycken, som knappt går att se vilken färdriktning de avser, är en stor pinsamhet av kommunen. Några sträckor skulle behöva en viss ytbreddning när så många rör sig utomhus numera.
Individens rättigheter och ansvar:
Även om namnet är Strandpromenaden, så finns inget som talar för att det var tänkt att vara cykelfritt. Att utan saklig grund förvisa cyklister till ett otryggt, sterilt stenschakt utan varje charm vore ett övergrepp mot dem som tar sin promenad med cykel. Skulle du själv vilja promenera den vägen?
Cyklisthat och individuella fobier ska inte få dominera över en stor grupp som tar ansvar för hälsa och miljö genom att förflytta sig med cykel. Att en allvarlig olycka skulle kunna inträffa är inte uteslutet, men statistiken är betryggande, och att känna sig rädd är inte detsamma som att en olycka inträffat.
Man får helt enkelt ha tillit till att ingen cyklist vill köra på någon och att det trots friktion är en rätt säker miljö, även om mycket kan förbättras.
Slutsatser:
1) Alla på banan samt kommunen som vägansvarig måste gemensamt axla ansvaret.
2) En bevisligen överdriven rädsla hos enskilda får inte utgöra grund för drastiska frihetsinskränkningar för andra.
Lars