Det svenska språket blir allt märkligare. Vissa ord kan betyda i stort sett vad som helst. Man kan till exempel vara sjukt glad eller sjukt frisk och i värsta fall sjukt sjuk. Det förenklar språket om vi använder färre ord och låter dem betyda samma sak, men förståelsen och precisionen blir onekligen lidande.
Är man intresserad av något heter det, att man brinner. Man kan brinna för det mesta: världsfreden, klimatet eller sin frimärkssamling. Det är ingen hejd på hur mycket folk brinner, enligt vad man kan läsa i tidningarna. Ett annat märkligt fenomen är att alla ord för död och pina måste vara könsneutrala. Det heter numera gärningsperson och talesperson etc. Men ibland smyger det sig in en och annan gärningsman när den mest politiskt korrekte tillåter sig att slappna av. Det blir svårt med ord som sjöman och styrman. Man får väl undvika dem.
Själv är jag väldigt språkligt konservativ och skulle hellre skära av mig tungan än uttala det gräsliga ordet ”hen”. Det är inte ett ord som uppstått spontant ur folkdjupet, utan är påbjudet uppifrån av en fåraktigt välmenande överhet.
Gubbe 75