Falkenberg var först bland Sveriges kommuner med en storsatsning som skulle ge varje elev en egen dator i skolan. Förhoppningarna var minst sagt stora; undervisningen skulle förbättras, kunskaperna öka och elevernas resultat höjas.
Det blev inte så. I praktiken är datorerna i första hand lekredskap för många elever. Spelandet är utbrett på rasterna och det fortsätter ofta på lektionerna. Eleverna tappar fokus och vi lärare får ägna mycket tid åt att tjata och kontrollera så att de gör rätt saker och inte ägnar sig åt annat på sina datorer. När det gäller vissa elever, som måste betecknas som spelmissbrukare, tvingas vi mer eller mindre ge upp. De är helt fast i sitt spelande.
De senaste åren har flera undersökningar och forskningsrapporter avslöjat att kommunernas kostsamma datorprojekt inte alls gett de positiva effekter som man hoppats på. I Falkenberg har satsningarna ifrågasatts av Moderaterna, som krävt att de ska utvärderas.
Men ingenting tycks ha hänt och penningrullningen kan fortsätta. Tron på teknikens möjligheter är stark. Det senaste exemplet är köpet av två robotar á 40 000 kronor styck som ska placeras i klassrummet och hjälpa elever som av olika anledningar inte är på plats i skolan (HN, 20 februari). Vilka ska ansvara för denna fantastiska teknik? Det blir förstås vi lärare. Hur ska vi hinna med det?
Enligt statens styrdokument ska skolans verksamhet bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad finns det för forskning som visar att dessa robotar fungerar? Förmodligen ingen alls.
Det är ökade resurser i form av pedagogisk personal, alltså människor av kött och blod, som krävs för att komma till rätta med problemen i skolan.
Luttrad lärare