Många halländska vårdcentraler har problem med tillgänglighet och kontinuitet. Den nya statliga utredningen ”Styrning för en mer jämlik vård”, pekar på stora brister i primärvården, men förslagen når inte ända fram. Primärvårdens problem går bara att lösa om den byggs på fasta, personliga läkare.
Primärvården i Sverige håller hög medicinsk kvalitet, men uppvisar stora brister i tillgänglighet. Många är de patienter som försökt få en tid och fått veta att akuttiderna är slut, att de kan pröva att ringa nästa dag eller att väntetiden är en månad. Ibland hittar man egna lösningar och anlitar nätdoktorer eller uppsöker sjukhusens akutmottagningar.
Dessutom vittnar många patienter om hur de ständigt möter nya och okända läkare vid återbesök. I jämförelse med övriga EU-länder ligger vi även dåligt till när det gäller kontinuitet.
Hur har det blivit så? Huvudorsaken är att svensk primärvård aldrig fått de resurser den behöver. Idag utreds allt fler patienter i primärvården eller vårdas i hemsjukvården i stället för på sjukhus. Det är en önskvärd utveckling, men det kräver resurser. Psykisk ohälsa har ökat, vilket kräver läkartid, kuratorer och psykologer.
Samtidigt råder det stor brist på läkare. Det är vanligt att en distriktsläkare ansvarar för 2 000-3 000 invånare, ibland fler. Arbetsbördan både för läkare och sjuksköterskor har blivit ohållbar, med stress, tidspress och övertidsarbete. Allt fler väljer då att arbeta deltid, såvida man inte blir hyrläkare eller lämnar primärvården.
Det finns även anledning att kritisera utformningen av vårdvalsystemet. Den 21/9 skrev HN om en välfungerande vårdcentral med alltför många listade. Vårdcentraler som lyckas ge god tillgänglighet och kontinuitet blir attraktiva och drar till sig vårdkrävande patienter från mindre välfungerande mottagningar. En vårdcentral får inte säga nej till den som önskar lista sig, vilket betyder att välfungerande vårdcentraler tvingas ta hand om fler patienter än vad de har lokaler och personal till. Tillgängligheten och kontinuiteten minskar och de goda föresatserna kommer på skam.
Vad kan då göras? För det första krävs en uppgradering av resurserna till primärvården. För det andra ett avgränsat uppdrag för sjuksköterskor och specialister i allmänmedicin. Det förutsätter fasta, personliga läkare som tar ansvar för ett begränsat antal invånare. Listtaket bör enligt vår mening ligga mellan 800 och 1 500 invånare per läkare, beroende på befolkningsunderlag.
Men, invänder någon, med ett sådant tak kommer inte läkarna att räcka till alla som vill lista sig. Det är sant, men redan idag lämnas många vårdkrävande patienter i sticket och får nöja sig med stafettläkare utan kontinuitet. Det enda som kan hindra flykten från en överbelastad primärvård och öka bemanningen är att ge läkarna ansvar för ett begränsat antal invånare med möjlighet att säga nej när listan är full. Då kommer många läkare att finna arbetet attraktivt, något som hände i Norge efter en fastläkarreform 2001.
Det här är en besk medicin för politiker, men den enda vägen ut ur den kris som primärvården befinner sig i. I det 73-punktsavtal som S, MP, C och L antagit fram står under punkt 60: ”En primärvårdsreform införs. Rätten till en fast läkarkontakt säkras. Det ska bli attraktivt för läkare att arbeta i primärvården och därigenom öka tillgänglighet och valfrihet”.
Vi hoppas att Halland tar fasta på detta och blir bland de första regionerna att satsa på fast, personlig läkare.
Gösta Eliasson
Kristian Brandt
Gunnar Claësson
Jonas Jönsson
Albin Mörtsell
Sofia Mörtsell
Ellinore Nilsson
Ulf Peber
Mats Rydberg
Gertrud Spross Sandberg
Charlotte Ståhl
Christina Unell
Mats Wasberg
Specialister i allmänmedicin
Styrelseledamöter i SFAM- och DLF Halland