Barn kan ibland behöva stöd, hjälp, eller vård av samhället. Enligt SBU rapport 265/2017 så placeras tre-fyra procent av alla barn i Sverige någon gång i familjehem eller liknande. ”Så gott som ingen studie visar förbättrat utfall för barn som vuxit upp i familjehem jämfört med utsatta barn som vuxit upp i föräldrahemmet” (se sid 14). Då bör man ifrågasätta varför så många barn placeras i vård årligen och är alla verkligen utsatta? Placering sker i de flesta fall på frivillig väg i samråd mellan Socialtjänst och vårdnadshavare. Det är inte något att säga om då omhändertagandet förmodligen fyller sitt syfte. Men det finns också många ärenden där omhändertagande och tvångsvård enligt LVU verkställs. Dessa barn riskerar enligt SBU stora problem i sina vuxna liv. Inte bara barnen drabbas, utan alla.
Det är Socialnämnden i varje kommun som vid orosanmälan är ansvarig för att utreda om barns situation i hemmiljö eller eget beteende på något vis fallerar. Till sin hjälp har de föreskrifter, riktlinjer, och allmänna råd från Socialstyrelsen. Detta för att uppnå EBP (evidensbaserad praktik) det vill säga bästa möjliga tillgängliga kunskap ska användas. Detta kräver i vissa fall samarbete mellan olika professioner samt aktivt sökande efter kunskap.
BBIC är en metodik från Socialstyrelsen hur Socialtjänsten ska utreda barn och unga, och omges av omfattande direktiv och kunskapsstöd. Enligt Regeringsformen ska förvaltningsmyndigheter ”iaktta saklighet och opartiskhet”. I Grundbok i BBIC skrivs att ”Underlaget ska ge rätt information för att kunna leda till ett sakligt och korrekt beslut”. Samtidigt uppmanas att ”sovra bland uppgifterna”. Många utredare tar fasta på det. Det är horribelt då underlag läses av Nämnder och Förvaltningsrätt och utgör grund för beslut. Många utredningar är direkt undermåliga. BBIC som metodik kanske följs, men underlaget är falskt. Uppgifter granskas inte källkritiskt. Socialstyrelsens riktlinjer ignoreras. Inblandade förnekas verifiera utsagor eller gå i genmäle. Fakta utelämnas och/eller förvanskas. Skrivning felmaximeras för att genomdriva LVU. Det förekommer t.o.m. direkta lögner. Orsaker kan vara flera. Egna åsikter, förutfattade meningar, eller övervilja att skydda.
Oavsett är en sådan utredning förkastlig och bryter mot grundlagen.
Sedan 2012 har nya lagtexter tillkommit om orosanmälan.
Orosanmälningar har enligt kommuner och Dagens Arena ökat. Uppskattat är 26 procent över tid. Varför?
SVT rapporterar att antalet LVU ärenden ökat med 27 procent över tid. Det är i proportion till ökning av orosanmälningar. Ärenden LVU går till Förvaltningsdomstol och i flertal fastslås LVU. Över samma tid har enligt SVT överklagande till Kammarrätt ökat med 51 procent och till Högsta Förvaltningsdomstol med 74 procent. Det står inte i proportion och visar att klagande anser att beslut fattats på felaktiga grunder. Förvaltningsrätten bedömer om utredning har genomförts på ett korrekt sätt. Formalia enligt BBIC bedöms, men innehållet granskas inte. Beslut tas i Förvaltningsrätt. Sedan är det mycket svårt att få bifall för överklagande. Processen tar tid och barn som vid omhändertagande drabbats av separationsångest, förlorar sin identitet. Samhället som ska värna barns bästa, har blivit fiende. Personal omsätts. Kvar finns dokument och Förvaltningsrätters domslut. Dessa har nu blivit en sanning. Det kan ta flera år att få hem barnen. Varje enskilt fall är en tragedi och på alla plan ett växande samhällsproblem. Barns bästa är satt ur spel.
Lennart Sundquist