Ledare 15/9. Trakasserier, katastrofal arbetsmiljö, upplevda säkerhetsbrister – och hot om repressalier för den som slår larm. En värre kombination är svår att tänka sig på någon arbetsplats. Och när det sägs ske inom ett kommunalt bolag kastar det dessutom en lång skugga över kommunen.
– Vi fick signaler om problem med arbetsmiljön redan i somras, genom ordföranden för Varberg Energi. Och förra måndagen tillsattes en utredning. I uppdragsbeskrivningen ingår att involvera kommunhälsan – men också att ta in någon extern kraft som kan vara behjälplig i hanteringen, bekräftar Ann-Charlotte Stenkil (M), kommunstyrelsens ordförande.
Så när HR-chefen påstår i HN att hon inte känner igen sig i beskrivningen av en bristfällig hantering från ledningens sida – är det uppenbarligen en sanning med modifikation. Kommunchefen hade inte tillsatt en utredning om det inte fanns skäl för det.
Utredningsbehovet är helt enkelt uppenbart. De är inte fråga om lite allmän vantrivsel. De vittnen som nu slår larm ger en bild av en verksamhet där liv i värsta fall riskerar att sättas på spel - inte bara de anställdas utan också allmänhetens. En gasläcka kan exempelvis, om det vill sig illa, orsaka allvarliga olyckor.
Inte heller sexuella trakasserier kan avfärdas som en olycklig tillfällighet. Har sådana kunnat pågå år efter år är även det ytterst illavarslande. För är det något #Metoo visade, med all önskvärd tydlighet, är det vilka svåra konsekvenser det kan få.
– Jag var själv ordförande för många år sedan och tycker detta är extra störande att höra. Vi måste gå till botten med om det rör sig om problem på vissa avdelningar – eller om det är fråga om en utbredd, sunkig kultur, säger Ann-Charlotte Stenkil.
Att tystnadskulturen de anställda larmar om är både sunkig – och farlig – borde de flesta inse. Meddelarfriheten finns där av en anledning. Ändå vågar flera anställda på Varberg Energi inte uttala sig i medier ens anonymt. Detta av rädsla för repressalier om chefer bryter mot efterforskningsförbudet.
Att oron är befogad ger företagets policy en vink om. I policyn står nämligen bland annat att ledningen skall informeras om massmedia tar kontakt - och att ”de som har kontakt med massmedia ska ha genomgått medieträning.” Vidare finns formuleringar om att det är chefer och officiella talespersoner som skall prata hantera mediakontakter.
När vd:n konfronteras med policyn gör han gällande att det inte finns några konstigheter med formuleringen – att det inte alls är en begränsning av meddelarfriheten. Det kan i så fall bara betyda att det är ledningen som behöver tränas – i acceptabel formulering.
Det är inte första gången den här typen av ”policys” – formella, eller informella – avslöjas. Så låt göra en sak tydlig: det är regelvidrigt att ställa krav på att all information och mediakontakter ska gå via chefer, eller informatörer.
Att policy och vittnesmål ger skäl att tro att meddelarfriheten inte respekteras på Varberg Energi är mycket allvarligt. I bästa fall är det – åtminstone delvis – ett resultat av utbredd kunskapsbrist.
– Carl Bartler och jag brukar ha genomgångar varje år för nyanställda i kommunen. Kanske borde vi ägna ett avsnitt åt detta, resonerar Ann- Charlotte Stenkil.
En sak är i alla fall klar. Varbergs politiska ledning bör göra sitt yttersta för att stämma i bäcken. Tystnadskulturen är farlig. Den bidrar inte bara till att missförhållanden sopas under mattan – den bidrar också till att undergräva allmänhetens förtroende för våra myndigheter. Ingetdera har vi råd med.
