Efter en lång borgfred låter det helt orimligt när KD:s Ebba Busch i tv-debatten anklagar regeringen för att med ”berått mod” ha tillåtit smittspridning. Särskilt som hon själv inte sagt något om saken när den smittspridningen började i större skala tidigare i vår. Jimmie Åkesson, SD, kräver en tjänstemans avgång i en debattartikel, vilket tyder på ett större mått av desperation och tillika en rejäl dos okunnighet.
Moderaternas Ulf Kristersson hade en annan strategi och har blivit mer avslappnad i tv-sammanhang. Han kostar till och med på sig ett leende då och då. Hans utspel förra veckan om att det är ”trams” att hålla SD utanför kanske är mindre vältajmat då det sammanföll i tid med de antirasistiska demonstrationerna i USA och senare i Sverige. Att då vilja gå i armkrok med ett parti som har sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt är inte vidare klokt och kan slå tillbaka mot Kristersson om han vidhåller SD-kramandet. ”Trams” verkar för övrigt vara ett favorituttryck hos Kristersson, men det går inte ihop med att vara den vuxne i rummet som han så förtvivlat gärna vill vara men inte klarar av.
SCB:s stora majmätning presenterades häromdagen, men den förmodas vara inaktuell redan. Eftersom borgfreden brutits har debatten blivit en annan och därför kommer Socialdemokraterna att tappa väljarstöd. Majmätningen genomfördes när statusen för regeringen och Socialdemokraterna fortfarande var på topp. Stefan Löfven passar inte så bra i partiledardebatter, det är inte hans starka gren att komma med snärtiga svar och själv hoppa på andra på ett trovärdigt sätt. Men som landsfader har han potential och människor har förtroende för hans lugna sätt och trygga ångermanländska dialekt i tider av kris.
Hans partikollegor som synts mycket i media under coronakrisen, framför allt Lena Hallengren, gör ett stabilt och säkert intryck och har säkert bidragit till den höga siffran för Socialdemokraterna. Även Mikael Damberg har synts ganska mycket, men uttrycker sig ofta på ett hårt sätt som kan slå tillbaka mot honom.
Liberalernas Nyamko Sabuni har förtvivlat svårt att lyfta sitt parti och man undrar om L över huvud taget har en uttänkt strategi för detta. Det verkar mest vara spel på volley utan någon eftertanke. Därför hänger L fortfarande på gärdsgårdskanten, det vill säga fyrasprocentsspärren.
Centerpartiet minskar också, vilket delvis kan bero på Annie Lööfs frånvaro på grund av barnledighet. Samtidigt sköter ersättaren Anders W Jonsson uppdraget med den äran. Vissa krönikörer tyckte till och med att han var bäst i partiledardebatten i tv, och när det gäller coronakrisen kan hans bakgrund som läkare säkert vara bra.
Likt L har Miljöpartiet också svårt att lyfta även om partiet nätt och jämnt ligger på ”rätt” sida om spärren. Coronakrisen tog över fokus från klimatkrisen, men samtidigt är det inte svårt att koppla ihop dem, det är snarare en möjlighet. Det försöker språkrören Bolund och Lövin göra, men de skulle kunna göra mycket mer av det.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt gör ett ryck under slutspurten som partiledare, men det visar sig inte i SCB-mätningen. När den gjordes hade Las-utredningen inte presenterats, men det är troligt att det inte skulle ge en tydlig framgång för V. Sjöstedt är duktig på att verka engagerad och drar sig inte för att utnyttja Vänsterpartiets ställning och även slå sig i lag med övriga i oppositionen inklusive det förhatliga SD. Däremot kan Las-frågan framstå som alltför teknisk för att engagera väljarna i gemen.
Att SD tappar stort i mätningen är positivt. Lika stora andelar går till M som till S. Inte undra på att Jimmie Åkesson är desperat, och det är svårt att tro att hans krav på Tegnells avgång går hem i stugorna, ens hos hans trogna svans. Det enda som kan göra honom lugn vore om favoritämnet invandring kommer upp. Där finns chansen nu när partierna diskuterar en migrationspolitisk uppgörelse. Det är dock osannolikt att SD är med i uppgörelsen, men risken är att S och M gör jobbet åt dem.