STOCKHOLM 20160315
2016 års lagbok, Sveriges Rikes Lag i tingsrättens lokaler 
Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060
STOCKHOLM 20160315 2016 års lagbok, Sveriges Rikes Lag i tingsrättens lokaler Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060 Bild: Henrik Montgomery/TT

Straff är inte barbari utan nödvändigt i en civilisation

Att en rättsstat utdömer straff under jämlika former är så det ska och måste fungera.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

HP Ledare 2/8. Vad är egentligen syftet med straff? Den frågan har Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg debatterat i veckan. I en artikel i Aftonbladet (27/7) menar Forssell att regeringen bör höja minimistraffet för våldtäkt, från två till tre år.

Men det är orimligt, svarade Ramberg på sin blogg (29/7). Hon menar att en straffhöjning är dålig av flera skäl: lagen har utvidgats till att omfatta fler handlingar, med fler svåra gränsdragningar. Häkten och fängelser är fulla. Hon frågar sig “till vilken nytta” straffen ska höjas. Forssell svarade, denna gången i Expressen, att straffen ska spegla brottets allvar, och att så inte är fallet i dag (31/7).

ANNONS

Ungefär så här brukar diskussionen om rättspolitik låta. Någon kräver högre straff för att ta tag i en allvarlig form av brottslighet, och möts av invändningar som handlar om att höjda straff “inte hjälper”. Ramberg har förvisso många goda praktiska poänger. Men den moraliska debatt som Forssell till synes försöker få igång är tyvärr fattig i Sverige.

“Höjda straff minskar inte brottsligheten” används som ett trumfkort. Och straffens påverkan på den faktiska brottsligheten är så klart intressant att diskutera. Men om det nu skulle vara så att straff inte har någon inverkan på människors benägenhet att begå brott skulle vi kunna slopa alla straff rakt av. Det vore så klart orimligt.

Anledningen till att straffa någon som i samhällets ögon har begått en klandervärd handling är att gärningsmannen står i skuld, främst till brottsoffret, men också till samhället, eftersom han eller hon har svikit de gemensamma regler vi demokratiskt har kommit överens om. Straff fyller en moralisk funktion. Det perspektivet – att någon som rånat, våldtagit eller misshandlat bör bestraffas – betyder inte att brottslingar ska och låsas in i en cell utan fönster med enbart vatten och bröd, eller att behandling skulle vara dåligt.

En rättvisegrundad inställning till straff är inte godtycklig. Det är snarare nyttoperspektivet som riskerar att bli det. Om det enda syftet med brottspåföljder är terapeutiskt spelar den enskilda handlingen mindre roll. Det centrala blir personens karaktär. Därmed finns det egentligen ingenting som säger att personer som uppfyller alla riskfaktorer för brott inte skulle kunna få vård utdömd på förhand, i förebyggande syfte. Men det vore totalitärt.

ANNONS

En annan aspekt av straff handlar om förlåtelse. När någon har suttit av sin utdömda tid är han eller hon, åtminstone i samhällets ögon, förlåten och kan gå vidare som en fri man eller kvinna. Personen har sonat sina brott.

En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att dela ut straff under ordnade och jämlika former. Utan den funktionen – eller om allmänheten anser att straffen är löjligt låga och därmed inte legitima – skulle människor ta lagen i egna händer. Att staten låser in brottslingar är inte ett tecken på barbari. Det är ett tecken på civilisation.

Karin Pihl
Karin Pihl
ANNONS