Ledare 22/7. Socialdemokraterna har styrt landet merparten av vår moderna demokrati. I början kanske de verkligen valdes på parollen att vi är starkare och tryggare tillsammans med de senaste årtiondena har stiltje präglat deras idéutveckling och man har försökt lägga allt fokus på hur misslyckade motståndarna är snarare än att prata om den egna politiken. Passiviteten gör målet nästan löjligt uppenbart – det viktiga är inte hur man styr landet utan att man styr landet.
I början av regeringsförhandlingarna hösten 2018 blev Socialdemokraternas maktfullkomlighet tydlig. Annie Lööf kommenterade deras första invit till Centerpartiet med: ”det är inget nytt att deras mål är att sitta kvar vid makten. De vill härska och söndra, splittra alliansen, för att på det sättet fortsätta att vara solen som allt snurrar kring”. Självklart är Centerpartiet i hög grad medskyldiga till att Socialdemokraterna fortsatt innehar regeringsmakten. Men är det någonting Januariavtalet har visat så är det hur långt sossarna var beredda att gå för att fortsatt inneha nycklarna till Rosenbad.
I valet 2018 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val någonsin – och det med rätta. När man ser till vad Socialdemokraterna har drivit de senaste åren har det varit en tröttsam ambivalens med idoga försök att locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna och splittra oppositionen. När de väl lanserade ett nytt politiskt förslag så handlade det om en tröttsam familjevecka. Sedan det utspelet kom i augusti 2018 har ingen sett röken av nytänkande politik från Socialdemokraterna. Och i ärlighetens namn – var verkligen en familjevecka det bästa partiet som ständigt aspirerar på regeringsmakten kunde komma på?
Alliansen kunde ta makten 2006 av två anledningar; man visade att det fanns något nytt i politiken och man kunde leverera ett reellt alternativ. Socialdemokraterna återtog inte makten främst för att de ökade utan för att de andra partierna minskade. Alternativet till dem var inte längre reellt. Detsamma gäller på sätt och vis nu sedan man lyckats splittra Alliansen och skapa en kluven opposition.
Så när man nu har lyckats med målet att splittra oppositionen – varför står Socialdemokraternas idéutveckling still? Man har innehavt regeringsposterna under merparten av alla dessa år men det finns ingen som helst förnyelse i sikte. Man styr med andra partiers politik och går som bäst i opinionen när det är sommarstiltje och man kan undvika att prata om sin politik. Så varför får ett parti utan nya idéer och lösningar styra Sverige? Januariavtalet må ha varit en exceptionell lösning men det är inte hållbart för andra partier att låta Socialdemokraterna regera på deras politik och det är inte hållbart av Socialdemokraterna att aldrig förnya sig. Förändring är förnedring är en konservativ gammal devis – men i Socialdemokraternas fall verkar förnedringen att riskera att tappa maktinnehavet värre.
