Organisationen har funnits sen 1989, en tid då landsbygden inte var lika intressant för de urbant sinnade beslutsfattarna som i dag. Man ser sig som "en självklar röst för landsbygdens människor", vilket delvis kan låta oroväckande. Även på landsbygden bor det ju olika sorters människor med olika behov, jobb och intressen så att tro att landsbygden är homogen är ett misstag.
Men det vet förstås en organisation som bygger på medlemmar från hela landet, frågan är om beslutsfattarna och partierna vet det. Ibland låter den politiska debatten som att boende på landsbygden är en och samma sort.
Ta till exempel Kristdemokraterna och Ebba Buschs faiblesse för "hjärtlandet" som hon kallar landsbygden. KD verkar tro att alla som bor på landsbygden kör dieselbilar, har långt till jobbet eller möjligen driver lantbruk som har problem med gödsel- och bränslepriser.
Sverigedemokraterna kör med samma retorik och politik. Liberalerna som tidigare varit det mest urbana partiet försöker skaffa sig en politik för landsbygden, frågan är om partiet hittar rätt.
Också S-regeringen har fallit i fällan och tror att "landsbygden" består av dieselberoende klimatförnekare och bedriver sin politik därefter. Men det finns alla sorters människor på landsbygden, många av dem är teknikintresserade, klimatengagerade möjliggörare.
Många kommuner har landsbygdsutvecklare, som exempelvis Falkenberg med sin Karin Torstensson. Förutom jobbet i kommunen sitter hon i styrelsen för Hela Sverige ska leva. Genom projektet Lev din dröm har hon och hennes kollegor fått flera nya invånare till Falkenbergs kommun som renoverat gamla hus och startat verksamheter. Projektet har spridits till ett sjuttiotal kommuner.
Karin Torstensson driver gärna bostadsfrågorna och ska hålla i ett seminarium om det under landsbygdsriksdagen.
-Det är brist på bostäder i hela landet och det måste skapas möjligheter för fler att flytta till eller bo kvar på landsbygden, säger hon.
Landsbygden är alltså het, men det krävs politisk förståelse för att skapa rätt redskap för att utveckla den ytterligare. Frågan är om landsbygdsriksdagen kan känna politikerna på pulsen kring hur genuint deras engagemang för landsbygden är. Det är bra att frågorna diskuteras, men det viktigaste är att det händer något.