Ledare 6/4. Poliser blir beskjutna i Varberg. Är det ett resultat av trasig svensk modell? En modell som bara kan lagas av Moderaterna?
Enligt Ulf Kristersson är det så det förhåller sig. I sitt tal på partiets Sverigedagar tog han nämligen upp skotten i Varberg som ett konkret exempel på hur samhället faller sönder.
Exemplet känns dock lika vilset som talarens parti. För M-ledaren tror väl ändå inte på allvar att han, i armkrok med Mauricio Rojas, kan hitta så mycket lim att tjuvar och banditer slutar bete sig som just sådana? Eldstrider lär inträffa, oavsett vilken regering som sitter vid makten.
Faktum är att skottlossningen i Varberg likna gärna skulle kunna lyftas upp som ett exempel på när polisens trygghetsskapande arbete fungerar. Polisen, som ryckt ut efter larm om trafikolycka, förefaller i stunden ha agerat snabbt och med sinnesnärvaro. De oskadliggjorde skytten.
Värre är det med alla de skjutningar som äger rum i kvarter där det inte finns några poliser på plats, eller vittnen som vågar uttala sig. Den allvarliga gängkriminaliteten oroar och engagerar samtliga partier.
Ökat blåljussabotage är en annan bekymmersam utveckling. På det området presenterade regeringen ett synnerligen vältajmat initiativ på fredagen. Förslaget går ut på att skärpa straffen för den som kastar sten på, hotar, hindrar eller på annat sätt stör arbete som utförs av räddningstjänst eller polis.
Det är ett besked som ligger helt i linje med utspel Moderaterna gjorde redan på en partistämma redan 2016. Och till skillnad från en del utspel partiet har gjort på senare år, så är det ett förslag som säkerligen känns förenligt med Moderaternas nygamla strategi.
Lanseringen av den nygamla loggan är ett drag som för tankarna till Sture Alléns namngivning av Ullevi. Men kanske kom Moderaterna billigare undan? Några mörkblå samlare hade kanske en låda pins i garaget?
Visserligen säger Ulf Kristerssons att hans parti är en ”bred kyrka” för både ljusblå och mörkblå. Men vem tror han sig kunna lura? Det är ju inte för intet som Ulf Adelsohn nu applåderar ledningens bakåtsträvande.
Visserligen försökte Ulf Kristersson både hylla Gösta Bohman och Fredrik Reinfeldt. Men när berömmet av den mer nutida företrädaren låter mer som en förolämpning säger det en del om avsändarens avsikter.
”Historien kommer rätt värdera insatsen”, säger Ulf Kristersson om partiets senaste period i regeringsställning – väl medveten om att budskapet tolkas dubbelt i Moderata led.
”Från att ha varit ett mycket nationalistiskt parti har moderaterna blivit ett internationellt parti. Från att ha varit ett konservativt och tillbakablickande parti har moderaterna blivit ett modernt och framåtblickande parti. Från att ha varit ett protektionistiskt parti har moderaterna blivit ett frihandelsparti. Från att ha varit de äldre generationernas parti har moderaterna främst kommit att bli de ungas parti.”
Med dessa ord, lånade från en intern studie om partiets utveckling från 1928-1999, tog Carl Bildt avsked. I samma tal sade han sig hoppas på fortsatt förnyelse.
Den kom. Det nya segrade. Men nu rullas utvecklingen alltså tillbaka, pärla för pärla – i allt från halsband till logotyp.
Vad kan säga det tydligare än att Kristersson lockar tillbaka Mauricio Rojas? Han var säkert inte svårflörtad efter att ha misslyckats i sin politiska karriär i sitt gama hemland Chile.
Nu skall Rojas leda en integrationskommission. I praktiken återanställs han alltså av Moderaterna för att göra samma jobb som för tjugo år sedan.
Låt vara att nykonservatism – av amerikansk typ – vinner mark i Sverige på ett sätt som ingen hade kunnat förutse 1999. Men den fundamentalistiska populism den väljer att slå sig i slang med är ett direkt hot mot det ena av de två ben som Moderaterna säger sig vilja stå på.
Ulf Kristersson säger sig alltså vilja fixa den svenska modellen. Men frågan är om han ens kan fixa sitt eget parti?
