Den riktiga utmaningen börjar dagen därpå då jag ska försöka lösa ett sim-kort till min telefon och hamna på rätt buss. På stationen försöker jag förstå om jag kommit rätt, och blir bortviftad med irriterade gester.
Min första dag på skolan där jag ska bo är det många nya ansikten. “Du är svensk”, säger jag till en av tjejerna utan att riktigt veta hur jag visste det, men jag har rätt och vi kramas direkt. Alba pratar pitemål och det har bara gått en vecka, men det är första gången sen jag åkte som jag kan prata svenska och det känns lite som att komma hem.
Maten är konstig och allt smakar sött. Jag öser salt på det mesta. Jag har svårt att anpassa mig till det nya klimatet och de första veckorna präglas av yrsel. Mina lärare antingen vägrar eller kan inte kommunicera på engelska, och det tär på självförtroendet att konstant känna mig korkad som inte hänger med när folk pratar med mig.
Jag tar gladeligen del av costaricanska traditioner, mat och musik - men nu blir varje påminnelse om mitt hemland något tryggt och speciellt. Snusdosan som någon drar fram i baren, Abba-musiken på dansgolvet, och Ahlgrens bilar-påsen jag hittar i min resväska. Plötsligt känns det superviktigt att baka kanelbullar på 4 oktober, och flaskan med Apotekarnes julmust som pappa skickar i december är den godaste jag druckit i mitt liv. Jag träffar med tiden fler svenskar, och aldrig trodde jag det kunde betyda så mycket för mig att kunna skriksjunga ihop till Sareks “Genom eld och vatten”.
Jag delar mina tankar med min svenska vän, och undrar om hon tycker jag är knäpp.
“Nä”, säger hon, “när jag bodde i New York åkte jag själv till Ikea, bara för att få lite hemmakänsla.”
Jag har älskat min tid utomlands, och lärt mig massor, men det är en särskild sak jag kommer bära med mig hem: en enorm ödmjukhet för hur det är att komma till ett helt nytt land.
Och jag flyttade ju hit frivilligt, med vetskap om att jag snart kommer hem till jobb och boende - så jag kan inte sluta tänka på alla dem som lämnat sitt hemland utan val, och utan tryggheten jag har i turistvisum och en CSN-berättigad utbildning.
Jag tänker att integrationsdebatten i Sverige hade sett annorlunda ut om alla hade testat på att komma och bo ensamma i ett främmande land. Nu förstår jag lite bättre hur viktigt det kan få vara att äta bekant mat, lyssna på bekant musik och prata sitt eget språk. Nu förstår jag bättre hur svårt det kan vara att lära sig ett annat språk, hur mycket man än vill. Nu förstår jag bättre hur naturligt det är att man söker sig till folk som förstår en, vilken trygghet det kan finnas i de märkligaste av detaljer.
Och jag kommer komma ihåg det när ni där hemma grämer er över arabiska böneutrop, palestinska flaggor på studentflaken, persisk musik och dolma på ert lokala snabbköp.
