Ledare 24/5. Fördelningen av resurser mellan kvinnor och mäns idrott och motionerande är ojämn och idrotten har långt kvar innan den är jämställd. Det visar en rapport som Centrum för idrottsforskning (CIF) har tagit fram och lämnat över till idrottsminister Annika Strandhäll (S).
För den kvinna som idrottat, eller för de föräldrar som stått och hejat på sina tjejer, är rapporten knappast en överraskning. Rapporten visar att den könsmässiga snedfördelningen är som tydligast inom barn- och ungdomsidrotten, där endast 39 procent av det offentliga stödet går till flickors idrottande. En förklaring till det sägs vara att tjejer i tonåren i större utsträckning än pojkar lämnar föreningsidrotten för träning i privat regi. Men även om det är en påverkande faktor så är det inte en fullgod förklaring. Rapporten lyfter även upp könsstereotypa normer och ideal som en förklaring. 76 procent av de nationella idrottsförbunden har en manlig ordförande och i nästan hälften av alla förbund består styrelsen till 60 procent av män.
Idrotten är en mans värld på nästan alla nivåer.
Det föreningsliv som Sverige har, som internationellt sett är unikt, ska vi vara stolta över. Vi ser det viktiga i att barn och ungdomar ges möjligheten till att utöva en idrott och göra det i en förening. Möjligheten att ge alla en chans att lyckas och utvecklas ska finnas redan från låg ålder, men den måste gälla såväl flickor som pojkar. Det måste gälla de normer som finns inom idrotten om manligt och kvinnligt, med såväl manliga som kvinnliga förebilder på alla nivåer och de resurser som finns måste delas jämställt. Förklaringen till varför tjejer i större utsträckning väljer att träna i privat regi bekräftar tidigare data, men vad rapporten också visar är att rätt utbud av aktiviteter och form för träning ökar tjejers idrottande i förening. Usla siffror kan alltså inte bortförklaras med att tjejer i större utsträckning gillar gymnastik, utan att de inte får samma förutsättningar som killar för att fortsätta sitt idrottande i en förening.
Riksidrottsförbundet och Annika Strandhäll har en viktig uppgift framför sig. Det föreningsliv som bär Sverige som också i mångt och mycket fostrar morgondagens idrottsstjärnor kan inte komma undan mycket längre med en könsmässig snedfördelning. På Riksidrottsförbundets årsmöte 2017 antog man jämställdhetspolitiska mål som ska vara uppfyllda 2021, samtidigt som det pågår en översyn av hur det statliga stödet på två miljarder kronor ska fördelas där jämställdhetsperspektivet ska vara centralt. När ett förbund får två miljarder i statligt stöd måste politiken kunna ställa krav på vad pengarna används till.
Jämställdhetsarbetet inom idrotten har gått alldeles för långsamt alldeles för länge. För en idrottsminister i en feministisk regering kanske rapporten och målen är en liten vinst, men det är ett politiskt misslyckande att en så stor del av det svenska civilsamhället har varit så ojämställt så länge.
