Kommunfullmäktige i Varberg ska nu besluta om en landsbygdsstrategi som ska ersätta en tio år gammal sådan. Enigheten mellan partierna verkar vara total, vilket inte är ovanligt när det handlar om strategier och planer. Och eftersom ordet landsbygd verkar vara på alla politikers läppar för närvarande ger det extra samstämmighet. Det är en i stort bra strategi, men som när det gäller alla liknande dokument gäller det att strategin kommer till användning i praktiken.
Den första frågan man kan ställa är om den mycket breda definitionen av landsbygd är rätt. Den landar nämligen i att allt utom Varbergs tätort är landsbygd. Det är nog inte gemene mans syn på vad landsbygd är, men kommunen väljer att anpassa sig till landsbygdsprogrammet och andra EU-program. Uppdelningen serviceorter, mindre samhällen och övrig landsbygd finns ändå med. Det är möjligt att det är klokt att anpassa sig till de finansiella program som kan användas för att söka pengar, men begreppet urholkas när till exempel Veddige eller Tvååker kallas för landsbygd. Nästan hälften av befolkningen i Varbergs kommun bor utanför Varbergs tätort, men allt borde inte kallas landsbygd för det.
Strategin tar upp ett antal utmaningar för landsbygden. Det tyder på en kunskap och förståelse för hur livet på landsbygden och i mindre byar fungerar och är något som alla politiker och tjänstemän i kommunen behöver ta till sig. Är man född och uppvuxen i staden är det inte självklart att man har förståelse för levnadsförhållandena på andra platser.
En utmaning är att det ideella engagemanget minskar när människor inte vill eller orkar engagera sig i samhällsföreningen, bygdegårdsföreningen eller någon annan lokal förening. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk; engagerade människor är enormt viktiga för utvecklingen i en bygd. Kommunen kan till viss del hjälpa till genom att minska administrativa bördor för föreningarna.
Men det viktigaste en kommun kan göra är att skapa en kultur där kommunens egna medarbetare vågar tänka utanför den berömda boxen. Det tvingas nämligen invånarna på landsbygden göra hela tiden och då underlättar det om handläggarna på kommunen har förståelse och kanske också redskap för att underlätta. Det finns positiva exempel på nytänkande som meröppet på biblioteken och mobil ungdomsverksamhet, där kommunen är huvudman. Kommunen borde underlätta för invånarna genom att minimera det stuprörstänkande som finns inom kommunen som organisation. Det är svårt, men skulle ge en verklig chans för landsbygden att utvecklas på sina egna villkor.
