Ledare 6/10. I veckan kungjordes de första utgivna projektstöden från regeringen Löfvens nyligen instiftade Jämställdhetsmyndighet. Myndighetens uppgift är, enligt dem själva, att ”följa upp och på olika sätt ge stöd inom jämställdhetens områden”, samt att dela ut ett statsbidrag på ca 38 miljoner kronor till ”jämställdhetsprojekt och kvinnors organisering”.
Med denna uppdragsbeskrivning har myndigheten beslutat att ge 530 010 kronor till organisationen ”MENSEN – forum för menstruation”, för ett projekt där de ska bedriva en ”menscertifiering av arbetsplatser”. Detta menar organisationen ska motverka ”det stigma som råder på arbetsplatser kring menstruation”. Myndigheten har även gett 481 000 kronor till Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen”. Med dessa två projekt har myndigheten alltså 37 miljoner kronor kvar att ge ut.
Dessa bidragsbeviljanden är, kort och gott, hål i huvudet. Självklart ska våra skattepengar inte gå till menscertifiering av arbetsplatser när en annan grupp kvinnor inte ens kan komma in på arbetsmarknaden. Självklart ska våra skattepengar inte gå till att kvinnliga debattörer ska ta mer plats i en viss fråga när en annan grupp kvinnor inte ens kan läsa. Det är fullkomligen absurt att redan privilegierade kvinnor med ekonomisk självständighet ska få en halv miljon kronor för att prata mens på jobbet när det finns andra kvinnor som inte får gå utanför hemmet, andra kvinnor som får föda sina barn i bilar och HBTQ-ungdomar som inte öppet kan älska vem dem vill utan fara för sina liv.
För den här debatten handlar egentligen om en mycket större fråga. En halv miljon kronor behöver en undersköterska jobba heltid under sex år för att kunna skrapa ihop, men det är rena kaffepengar om vi tar ett helhetsgrepp om det egentliga problemet. Det egentliga problemet i att vårt samhälle, det svenska samhället, nu kommit till den punkt där det inte längre finns ett uns respekt kvar för våra gemensamma medel.
Den svenska staten lägger idag 8 miljarder kronor på public service. 16 miljarder till statlig kultur. En arbetsförmedling som kostar skattebetalarna 80 (!) miljarder per år men förmedlar 5400 riktiga jobb, vilket när a-kassa m.m. är borträknat ger en kostnad på 1,3 miljoner/jobb. Och det är inte bara staten. Tittar man på Sveriges kommuner och landsting blir man alldeles matt av skatteslöseriets verkliga vidd. Smedjebackens kommun i Dalarnas län la 9 miljoner på att värma upp en sjö så att det ”skulle gå att bada i september”. Avesta i samma län skulle bygga en bro, men köpte istället en begagnad bro på Blocket. Det var bara ett problem, bron visade sig vara 10 meter för kort. Kostnaden på 40 000 kronor blev istället en miljon. Och i Göteborg gav man över en miljon kronor i bidrag för att öppna upp en kamelfcenter i Angered som ett ”integrationsprojekt”.
Samtidigt som staten slösar skattebetalarnas, hårt förvärvade, pengar på menscertifiering och kamelcenter går välfärdens kärna på knäna. Vårdköerna ringlar långa, polisen lägger våldtäktsanmälningar på hög och riktigt sjuka människor får sin LSS indragen. Människor lever under ohyggliga förhållanden i skuggsamhällen, depraverade av sina lagstadgade rättigheter och friheter. Det finns traffickingoffer i Sverige. Det finns unga som inte får välja vem de ska gifta sig med, eller vad de ska ha på sig. De har ingen röst. De har ingen som söker projektbidrag åt dem från en statligt instiftad jämställdhetsmyndighet. Det är den demokratiska överklassen, den med alla dess rättigheter och möjligheter, som gör det.
Politik handlar om prioriteringar. Så ja, vi måste visst välja: menscertifiering eller hjälp till hederns offer? Kamelcentern eller glasögon till barn? Det är skamligt att såväl svenska staten som vissa medborgare blivit såpass verklighetsfrånvända att de anser att de tidigare är rättigheter de kan och får utkräva gemensamma medel för.
