- Sverigevänner: ”Muslimer ska anpassa sig efter vår demokrati och värderingar!”
-Muslimer engagerar sig i ett demokratisk parti och blir personkryssade in i riksdagen.
- Sverigevänner: ”Inte så där mycket, klanröstare!”
I lördags stod det klart att Miljöpartiets ersättare i Angereds stadsdelsnämnd Leila Ali-Elmi med god marginal fått de 5 % av partiets personkryss i Göteborg för att säkra sig en riksdagsplats. Ali-Elmi stod på plats 21 på partiets valsedel, alltså långt ifrån en valbar position. Hon verkar också vara relativt okänd i partiet. I en kommentar till Expressen uppger partiets politiska sekreterare och kommunikatör i Göteborg, Helena Munter, att hon aldrig träffat Ali-Elmi.
Hur kan en okänd, svensk-somalisk hijabbärande ung kvinna från förorten ta jätteklivet in i Sveriges högsta beslutande församling? Det är relevant och intressant fråga att ställa sig. Tyvärr tog det inte ens 24 timmar för flertalet av Sveriges etablerade skribenter och politiker att, utan belägg, såväl insinuera som rakt av anklaga Ali-Elmi för klanrösteri.
SvD:s ledarskribent Ivar Arpi skrev ironiskt på sin Twitter ”Undrar vilka frågor hon drivit som gjort att hon fick flest personkryss? Vad utmärker? Märkligt att partiets politiske sekreterare undgått den gröna gräsrotsrörelse som lyft fram henne.”. Riksdagsledamoten Hanif Bali skrev ”Lite orättvist att iranier inte kan ta sig in via etnoröster. Enda klanen jag kan hoppas på är min Counter Strike-klan.” MED-riksdagskandidaten Katerina Janouch gick ut och stödde påståenden om att Ali-Elmi är islamist, somalisk nationalist samt att Miljöpartiet inte vill ha henne som riksdagsledamot. Allt utan ett enda bevis. De tre har 82000, 90000 respektive 44000 följare bara på Twitter.
Det finns självfallet problematik med att etniska grupper lyfter fram en kandidat, inte baserat på dennes politiska förslag men på dennes etniska tillhörighet. Det är onekligen en identitetspolitik som ligger långt ifrån den meritokrati som bevisligen är den bästa för samhällets utveckling, att den som är bäst meriterad och lämpad för uppgiften också ska få den. För den sakens skull är fenomenet däremot inte odemokratiskt, och går efter vår representativa demokratis regler. I Ali-Elmis fall är det dock uppenbart att det inte är samhällets väl eller kvalitén på Miljöpartiets riksdagsgrupp som kritikerna är så oroade för, utan det faktum att en svart hijabbärande kvinna gjort raketkarriär från betongen rakt in i finrummen. En raket utom deras kontroll.
För visst är det passande att börja tala om klanrösteri när Sveriges första hijabbärande kvinna tagit sig in i Sveriges riksdag, men inte när ungdomsförbundens ungtuppar ryggdunkandes lyfter varandra både till förbundets och listornas toppar för att sedan kryssas in i riksdagen. Visst är det passande att börja tala om demokratins väl och ve när en somalisk kvinna går och knackar hundratals dörrar i Angered och ger ut material på somaliska, men inte när vita politiska företrädare som Ann Heberlein och Katerina Janouch uppviglar högerpopulistiska väljare på internet men sedan när det kommer till kritan inte ens kommer i närheten av att kryssa sig in i riksdagen.
Det kallas klanröstning så länge personen som lyckas engagera väljarna är icke-vit. En konsekvent hållning är istället att personens meriter och färdigheter avgör lämplighet. Al-Elmis lämplighet vet vi ännu inget om, så låt oss bedöma den efter hennes kommande politiska gärning och inte på lösryckta, ignoranta, antaganden.
