M borde använda hjärnan, inte tävla med järnrörsparti

Hårdkokt nolltolerans var inte enda vägen – inte ens i New York. Falkenbergsmodellen är lika relevant för förändring.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Bild: ADAM IHSE / TT

Glamourlivets dragningskraft är stor – även om man heter Ahmed och bor i en förort. Det är drömmen om den där guldbiljetten – den som exempelvis Ulf, Nyamko och Ebba sitter på – som gör att genvägarna till snabba drogpengar lockar vissa unga män.

Därför känns det lite som ett svårsmält utslag av svart ironi att M, KD, och L lämnar de viktiga samtalen om kampen mot gängkriminalitet – av M-företrädare föraktfullt avfärdade som fortsatta "fikamöten" – samtidigt som partiledaren tar en drink till på den glammiga festen. Sett till signalverkan kunde den politiska tajmingen svårligen ha varit sämre.

ANNONS

Men får man inte ens gå på fest i det här landet längre? låter det från indignerade toppolitiker.

Visst får man det. Och man får lämna politiska samtal. Men på vilket sätt man gör det på – och när – spelar roll.

Att även polisföreträdare beklagar samtalshaveriet är förståeligt. En rättspolitik som varierar för varje regeringsskifte är sällan det mest optimala. Vissa problem kräver helt enkelt breda, långsiktiga lösningar.

Att Ulf Kristersson och Johan Forsell vill framstå som mer hårdkokta än SD:s Jimmie Åkesson och Adam Marttinen är dock inte helt överraskande. Men när man drämmer igen dörren kan det lätt tolkas som att M sätter partiets bästa framför landets.

Samtalshaveriets vinnare är i första hand det järnrörsparti som nu gnuggar händerna och drar stora växlar på att ha varit "först" med att ställa de krav som exempelvis Moderaterna säger sig ha fått för dåligt gehör för.

Ett exempel är förslaget om visitationszoner – som flera företrädare för polisen har varit skeptiska till. En invändning är att det strider mot grundläggande rättsprinciper att gräva i fickorna på vem som helst som råkar befinna sig i ett visst område.

"Men har man bara rent mjöl i påsen behöver man inget frukta", heter det.

ANNONS

Med sådana argument införs allt från förslag om ökad avlyssning till uppsättning av övervakningskameror. Med de vägvalen får vi alltmer av ett övervakningssamhälle, med allt vad det innebär.

Bättre då att exempelvis underlätta för vittnen att träda fram, genom att bland annat låta dem göra det anonymt i specifika fall som rör grov, organiserad brottslighet.

I ropet, särskilt inom företrädare för Moderaterna, är åter den där New York-modellen. För den historielösa kan vi dock påminna om att såväl justitieministrar som rikspolischefer åkte som skottspolar över Atlanten på 90-talet – lät sig imponeras och genomförde reformer. Att en del av dem, som närpolisreformen, sedan slarvades bort är ett sorgligt faktum.

Men skulle vi inte nu - tjugo år senare, fortfarande må bra av mer nolltolerans? Att mer måste göras, på många fronter, är faktiskt alla partier överens om. Men kom samtidigt ihåg att i New York såväl som i Falkenberg är det förebyggande arbetet en lika viktig ingrediens som tuffare tag. Falkenbergsmodellen har lika mycket bäring som en politik som fick ned brottsnivån i 90-talets ruggiga New York till ungefär samma nivå som London.

ANNONS