Grundskolan ska bli tioårig. Det har regeringen och samarbetspartierna enats om i ett gemensamt reformförslag. Detta kommer ske genom att förskoleklassen omvandlas till första klass, och övriga så att säga flyttar efter.
Genom att börja tidigare med mer strukturerad undervisning med tydligare mål så hoppas man tidigare fånga upp elever med problem. Reformen bereds just nu för att kunna landa i riksdagen som färdigt lagförslag under mandatperioden. Redan nu har man också avsatt 190 miljoner för 2021 års budget till fortbildningsinsatser för att göra personalen i förskoleklasserna behöriga att undervisa i grundskolans lägre klasser. En satsning som nog kommer visa sig behövlig.
Att regeringen tar utbildningsfrågan på allvar är mycket välkommet. Skolresultaten talar för sig själva och alla försök att vända dem uppåt bör tas emot med intresse och övervägas noga. En välfungerande grundskola är själva fundamentet inte bara för Sverige som kunskapsnation, utan också för att bygga jämlikhet och social trygghet. En sviktande skola slår allra först och allra hårdast mot barn från lågutbildade och resurssvaga hem.
Nu har det förvisso inte varit direkt ont om skolreformer det senaste årtiondet. Lärarlegitimation har införts och betyg ges från årskurs sex. Själva betygsystemet har också gjorts om. Resultaten har inte varit självklara, något den nu famösa PISA-undersökningen från 2012 visar. Reformturbulensen i den svenska skolan sträcker sig dock längre tillbaka än så. Friskolereformen och det fria skolvalet tillsammans med kommunaliseringen på 90-talet har givit upphov till en ökad variation men därmed också större ojämlikhet mellan skolor.
Ibland höjs därför farhågor om att den höga reformtakten inom skolan i sig är stressande på en institutionell nivå, vilket naturligtvis i slutändan påverkar lärare och elever. Oavsett om reformerna är dåliga eller bra innebär de ständiga ändringarna i sig ett orosmoment. Detta ska man ha i åtanke samtidigt som det inte ska vara ett hinder från att rätta till uppenbara fel. Vad det däremot belyser är vikten av breda överenskommelser som har utsikt att överleva efter ett eventuellt regeringsskifte.
Det är därför en stor fördel att regering har med sig stödpartierna och dessutom borde kunna vänta sig ett relativt brett stöd i riksdagen. Hittills har det nämligen varit just socialdemokraterna som dragit benen efter sig i frågan om att införa en tioårig grundskola.
Därför har reformen förutsättning att bli framgångsrik, något alexanderhugg är den emellertid inte. Samtidigt som grundskolan förlängs fortsätter antalet antagna på lärarutbildningen att minska. Om hälften av höstens utbildningsplatser var det ingen konkurrens all.
Till skillnad från ett annat bristyrke, polis, så har lärarlönerna nu stabiliserats på en anständig nivå. Likväl förblir lärarbristen skriande. Om vi verkligen ska uppnå en långsikt kvalitativ utbildning måste antalet lärare öka avsevärt. För att yrket ska bli attraktivt krävs uppenbarligen mer än höjda löner. Lärarnas arbetssituation måste förbättras avsevärt, att återställa tryggheten i landets skolor borde ha högsta prioritet. Det måste också bli väsentligt enklare för dem som har relevanta ämneskunskaper att kunna jobba som lärare. Till dess är fortbildningssatsningen av förskoleklasspersonalen inte bara ett välkommet tillskott utan en ren nödvändighet.
