Det har funnits flera tillfällen att säga ”stopp” eller åtminstone lägga ordentliga snubbeltrådar för Moskva. Det första var i slutet av februari 2014 då Ryssland började annektera Krim.
Den ukrainska regeringen var svag och landets armé utplundrad. Inte desto mindre hade Ukraina kunnat göra tillräckligt med väpnat motstånd för att fördröja "de gröna männen”, tvinga Ryssland agera öppet och förmå väst att bekänna färg. Så blev det inte eftersom västländerna bad Ukraina att inte försvara sig militärt. För att undvika upptrappning, hette det.
Men upptrappning var just vad Ukraina fick i Donbas. Makthavarna i Moskva såg hur lätt det gick på Krim och tog nästa steg. Det var det andra tillfället för väst att agera med allt från fredsbevarande trupp till vapenhjälp till ukrainarna. Inget av det skedde. Orsak? Åter igen påstådd risk för eskalering.
Det tredje tillfället var från 2015 då väst hade en möjlighet att mer beslutsamt rusta upp den ukrainska armén, gärna i kombination med angreppsavskräckande västerländsk truppnärvaro i landet. En hel del värdefull militär hjälp gavs till Ukraina. Men stödet var inte i närheten av en ukrainsk förmågehöjning av det slag som nu snabbgenomförs mitt under ett totalt krig.
Varför gjordes inte denna upprustning tidigare? Just det, för att inte provocera Ryssland. Resultatet vet vi. Ryssland samlade resurser och slog till med full kraft bland annat från ryskockuperade områden i Ukraina. Eller, annorlunda uttryckt, områden som vi har accepterat att Ryssland ockuperat, för att inte Ryssland skulle eskalera.
Så hade det sannolikt fortsatt, om inte ukrainarna gjort det som de inte kunde och inte fick göra i februari-mars 2014. De slog tillbaka och gjorde det bra. Den ryska armén stoppades och besegrades i slaget om Kiev. Kriget har fortsatt och blivit utdraget men den ukrainska staten – och den ukrainska demokratin – har överlevt.
Landets motstånd har gjort intryck på människor världen över. President Volodymyr Zelenskyj har imponerat med sitt mod och sin retoriska klarhet. Västländerna har tvingats att helt tänka om – sluta upp helt på Ukrainas sida med det uttalade målet att besegra Ryssland. Det innebar även att Europa tagit avgörande steg för att bygga sin ekonomi utan beroende av rysk fossil energi.
Vid sidan av det militära stödet till Ukraina och sanktionerna mot Ryssland har EU tagit emot fyra miljoner ukrainska flyktingar. Två miljoner av dem korsade unionens gräns under två veckor. Med det har Europa visat att man kan hantera mycket stora flyktingströmmar, om medlemsländerna bara bestämmer sig för det.
Fortsättningen handlar om uthållighet. Ukrainarna har den. De har inget annat val för sin överlevnad som nation. Egentligen har inte västländerna det heller. En krigsutgång som belönar rysk aggression innebär en farligare värld för oss alla.
