LARS WILKS NEDBLÅSTA KONSTVERK SCULPTURA FALKENBERG
LARS WILKS NEDBLÅSTA KONSTVERK SCULPTURA FALKENBERG Bild: Bengt Magnuzon

Maria Haldesten: Konstnären är död, länge leve hans livsverk

Lars Vilks satte spår även i Varberg och Falkenberg - och visst finns skäl för rannsakan på sina håll.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Med ett par pinnar kan man slå världen med häpnad - och reta gallfeber på en lång rad byråkrater. Och en och annan falkenbergare.

Några eldfängda lokala förmågor blev så upprörda att de utsatte Lars Vilks verk "Ambassad" för ett par brandattentat. Och grannar till konstverket, vid Ätrans kaj, protesterade mot skulpturen som ansågs utgöra "ett dödshot" för oss dem som bodde närmast.

Året var 1997. Och just då kunde få ana att de verkliga dödshoten skulle komma att riktas mot konstnären själv. Just då var Ambassad blott en blygsam, men ifrågasatt, utpost till fantasilandet Ladonien.

Det var där, i verklighetens Kullaberg i Skåne, som allt började för Lars Vilks. Där byggde han borg av uppspolade träbitar, ovetandes om att han själv skulle komma att kastas runt likt drivved på ett stormigt hav.

ANNONS

Men det var så det blev. Och det var så han kom att behandlas, som något luggslitet som havet spolat upp.

Lars Vilks verks skavde, som konst kan göra.

Och nu, när hans liv mött ett tragiskt slut, skaver mångas samveten.

Galleristerna, publicisterna, konstnärskollegorna, myndighetsföreträdarna - listan över dem som inte mötte Lars Vilks med den respekt han förtjänade kan göras lång. Rädsla har motiverat en rad avvisade visningar av Lars Vilks verk. Men också ibland ett, mer eller mindre, välmenat hänsynstagande.

Även i Varberg har Vilks konst lett till att yttrandefrihetens gränser diskuterats vilt. Som när ett nästan enigt fullmäktige avslog en SD-motion om utställning med rondellhundar.

- Vi ska inte hetsa grupper mot varandra, förklarade oppositionsrådet Jana Nilsson (S).

Ett uttalande som sammanfattar debatten väl. Men egentligen var det nog Sven Andersson (M) som träffade mest rätt.

- Det är den mest försåtliga motion jag upplevt i fullmäktige, sade han.

Hyckleriet var ju uppenbart. Skälet till att Erik Hellsborn ena stunden kan skriva glödande motioner i protest mot offentligt konst som "väcker anstöt", för att i nästa vilja låta ställa in just den sortens verk, beror förstås på vart verkets udd råkat riktas.

ANNONS

Samtidigt finns det skäl att undra om en del yttranden i fullmäktige hade med verket i sig att göra, eller motionsavsändarens motiv? För visst måste en kommun kunna visa konst som provocerar. Hädelse är i sig inte ett giltigt skäl för att bannlysa konst från visning i offentliga rum.

Att Lars Vilks konst provocerat - och drivit galna islamister till terrordåd - är ett bedrövligt och skrämmande faktum

Men det är också lite skrämmande att nu höra vittnesmålen om hur många som fegat ur i försvaret av konstnären och yttrandefriheten.

I år är det demokratins år. Därför är det ökade hatet och hoten mot politiker, journalister, poliser och konstutövare med flera på mångas läppar. Det ses, med all rätt, som ett hot mot demokratin.

Det är från det breda perspektivet vi även bör betrakta dödshoten och mordförsöken mot Lars Vilks.

Nu är han död, liksom de poliser som gjorde sitt yttersta för att skydda honom och yttrandefriheten. Nu är det upp till oss andra att ta lärdom av hans tragiska öde och kanske ägna tid åt självrannsakan - för demokratins skull.

ANNONS