Ledare 29/1. Zohreh Gheydar är det senaste offret i vad som inte kan beskrivas med mildare ord än det svenska haveriet och närmast tvångsmässiga självskadebeteendet rörande kompetensutvisning. Efter nio år som arbetande i Sverige har nu Migrationsverket beslutat att Zohreh ska utvisas till Iran, trots att hon har eget boende, anställning och försörjning. Anledningen? Under 2013 tjänade hon, eftersom timavlönad, vissa månader under försörjningskravet om 13’000 kr/månad och tog heller inte ut några semesterdagar.
Zohreh är tyvärr inte ensam i den rad av kompetensutvisningar som uppmärksammats under de senaste åren. Den blivande VD:n Hussein Ismail som fick utvisningsbeslut i februari 2018 med motiveringen att han tagit ut för lite i lön under tre månaders tid 2015. Ölbryggaren Peter Lincoln som efter fyra års egenföretagande i Hölö utvisades till USA 2018 eftersom han tidvis tagit ut mindre lön och investerat pengarna i företaget istället. ABB-ingenjören Ali Omuni som blev utvisad till Turkiet 2018 efter att hans förr-förra arbetsgivare missat att fullständigt försäkra honom på arbetsplatsen. Tech-företagaren Farzad Ban, med kunder som ETQ och Netflix, som utvisades till Iran 2018 på grund av att hans arbetsgivare inte hade rätt försäkring.
Det är helt ofattbart att personer med utbildning, bostad och egen försörjning, som betalar skatt och bidrar till att bygga det svenska samhället, slängs ut när arbetsgivaren gjort en bagatellartad miss. Vi har sett det allt för många gånger och varje gång rasar vi, men mot fel personer. Hur absurda besluten än från Migrationsverket och Migrationsdomstolarna än verkar är de alla grundade på en sak - lagen.
Ska man anställa en arbetskraftsinvandrare måste anställningen uppfylla nivåerna i svenska kollektivavtal. Utformningen har motiverats med att den anställde inte ska råka ut för oseriösa arbetsgivare, men det egentliga syftet är inte annat än ineffektiv arbetsmarknadsprotektionism i sann socialdemokratisk anda. Skulle en arbetskraftsinvandrare kunna bli anställd på sämre villkor, exempelvis med lägre lön eller utan semester, blir personen också mer attraktiv att anställa jämfört med rotade svenska arbetare. Reglerna är alltså utformade för att upprätthålla den så kallade svenska modellen, men det är också i fallen med kompetensutvisningarna som modellens föråldrade och rent av utveckligsfientliga natur blottas.
I ett torftigt försök att göra hårt arbetande människor som Zohreh, Hussein, Peter, Farzad och Ali rättvisa la regeringen 2017 fram en proposition som innebar att Migrationsverket i fortsättningen inte skulle återkalla arbetstillstånd, om arbetsgivaren självmant avhjälpte brister i anställningsvillkoren innan Migrationsverket upptäckte dem. Det innebär att om en arbetsgivare betalat ut för lite lön men korrigerade detta innan den arbetande skickade in en ny ansökan om förlängt arbetstillstånd skulle Migrationsverket inte utvisa personen.
Ändringen av lagstiftningen är dock ett luftslott då den gäller befintlig arbetsgivare, inte tidigare. Som bevisat hjälpte den varken Zohreh eller Ali, där det var deras tidigare arbetsgivare som gjorde de bagatellartade missarna. Inte heller Farzad, då Migrationsverket upptäckte att hans arbetsgivares försäkring inte täckte honom som tjänsteman innan arbetsgivaren eller Farzad själv gjorde det. Lagstiftningen tar inte heller hänsyn till entreprenörer som Peter och Hussein, som på grund av egenförentagandets natur väljer att under en begränsad tid investera sin lön i bolaget.
”Arbetsgivaren ska följa svensk lagstiftning” kan man tycka. Förvisso. Men om den lagstiftningen gång på gång bevisas vara fullkomligt arbetar- och innovationsfientlig är det hög tid att den ändras. Sverige ropar desperat efter kompetens och arbetskraft, inte minst inom vården och IT-sektorn. På grund av dessa utvisningar och mardrömshistorier är Sverige dock inte längre det attraktiva land för entreprenörskap och innovation som vår regering så gärna vill utge oss för att vara. "Svenska jobb till svenskarna" är Socialdemokraternas devis, oavsett hur kontraproduktiv den politiken i realiteten är för Sverige.
Regeringens motivering för den så kallade gymnasielagen var att de ensamkommande flyktingarna skulle beviljas vidare uppehållstillstånd på grund av ”långa handläggningstider”. Samtidigt utvisar man människor med arbete, försörjning och bostad på grund av försäkringsmissar och några hundralappar mindre i lön.
Det är helt absurt att Sverige 2019 är ett land där det är lättare att få uppehållstillstånd än arbetstillstånd.
