Ledare 12/1. Hur går det med kärnkraften i allmänhet och Ringhals i synnerhet? Kan en ny regeringskonstellation och skärpt klimatpolitik förändra dagsbilden av en energiproduktion som raskt närmar sig bäst föredatum?
När HN frågar är det, precis som under valrörelsen, uppenbart att KD är den avtalspart som rör sig längt ifrån den energiöverenskommelsen man har varit med om att sluta. Faktum är att partiets allt mer kärnkraftskramande linje överraskade även intern under valrörelsen, då den kristdemokrat som förhandlat överenskommelsen togs på sängen av partiledarens utspel. Nu slåss KD med Liberalerna om vem som är den varmaste kärnkraftsvännen – eller mest klimatsmart.
Det är förstås inte minst på det senare sättet KD, L – och även M vill profilera sig. FN:s klimatpanel har vid upprepade tillfällen, senast i höstas angett mer kärnkraft som en del av lösningen på klimatkrisen. Det ger kärnkraftsvännerna extra råg i ryggen - eller var det uran? Kanske inte. För även om det ena inte kommer utan det andra är det inte lika populärt att förknippas med kraftproduktionens baksida.
Problemen kring uranbrytning, svårlöst avfallsproblematik – och en olycks- eller sabotagerisk är faktorer som gör att det som är klimatsmart inte är givet miljösmart. Brytning, bearbetning och anrikning av uranhaltigt material är miljöfarlig verksamhet. Det slås fast i Naturvårdsverkets analys som föregick förbud mot sådan verksamhet i Sverige.
Att slutförvarning av det miljöfarliga avfallet fortfarande är ett bekymmer är ingen hemlighet. Utöver detta spelar dock också de ekonomiska aspekterna en uppenbar roll.
När styrelsen för Ringhals 2015 fattade sitt beslut om förtida nedsläckning av Ringhals 1 och 2 motiverades detta av ekonomiska skäl, det vill säga dålig lönsamhet. Några indikationer om att man ändrat sig på den punkten finns inte – men det står ägarna fritt att ompröva beslutet.
Hur är det då med möjligheterna för ny kärnkraft? Erfarenheterna från Finland, som gått motsatt väg och satsat stort och nytt, kan svårligen beskrivas som en framgångssaga. Reaktorprojektet Olkiluoto är kraftigt försenat och byggkostnaderna har ökat rejält. ”Olkiluoto 3 kommer att ha kostat åtminstone 8,5 miljarder euro då det står klart, vilket med hästlängder gör kraftverket näst dyrast bland världens byggnader, skrev Yle i höstas. Och att man i finska Pyhäjoki gett sig på samverkan med Ryssland känns – apropå frågan kring potentiella alternativa investerare i Ringhals – inte vidare smart på något plan.
Vad svensk elproduktion beträffar så har höstens stormar satt en annan typ av problematik i fokus, nämligen hur sårbar strömförsörjningen uppenbarligen är på många håll. De bekymmer med bristande leveranssäkerhet som Liberalerna lyfter i sitt enkätsvar till HN kräver lösningar. Och de säkerhetsbrister som DN:s avslöjande om Svenska Kraftnät visar på måste omedelbart åtgärdas.
