Ledarreportage 21/2. Molnen har svept in över Halland. Blötan skapar pölar på de platta åkrarna. De uråldriga gravstenarna kan knappt urskiljas. Men kyrkan på Bräckan lyser över nejden, som en vit fyrbåk av hopp i beckmörkret. Kanske ändå ...?
Kanske kan allt vända. Kanske kan en vår snart spira även i människors sinnen?
I församlingshemmet samlas de som ännu tror – på demokratin. Det stökas i köket. Mackor bres, kakor läggs upp och kaffe kokas. Demokratins fotfolk tarvar sådant bränsle, likt en bil kräver bensin.
Snart står bygdens store son i halvcirkelns mitt. Partisekreteraren. Han vet var rötterna finns. Han berättar barndomsminnen om fotboll, griniga grannar och jobb på reningsverket. Och han markerar sin självdistans med en rolig historia om olika partikulturer.
”När en socialdemokratisk partisekreterare säger hoppa, så lyder medlemmarna. När en moderat partisekreterare säger hoppa, frågar medlemmarna varför? När en centerpartistisk partisekreterare säger hoppa, svarar folk: Hoppa själv gubbjäkel! skojar Michael Arthursson
Ett smittande skratt sprids i lokalen. Igenkänningsfaktorn är påtaglig.
”Centerpartiet är en öppen folkrörelse som finns i hela landet”.
Det är så partiet beskriver sig självt.
Och såhär, en vanlig februarikväll i en medelstor svensk kommun, känns det träffande. Det hörs inga spår av underdånighet när frågorna ställs. Det är inte en diffus elit som rest till en perifer kretsstämma för att peka med hela handen. Michael Arthursson är en partikamrat på hembesök.
Man bör förstås inte överdriva. Alla partier har inre strider. Det finns en gammelcenter som är lika lite liberal som gammelmoderater. Skillnaden är att i Centern är den gruppen liten och krympande, medan den i Moderaterna är växande – liksom en avart av den. Det är nämligen skillnad på konservativa och konservativa.
– Det finns många vettiga personer inom moderaterna som är väldigt bekymrade, säger Michael Arthursson.
Samtidigt finns det moderater som nästan slår knut på sig själva i sin strävan att bräcka varandra med värsta förolämpningen av den forna Allianspartnern.
”De svek oss” är en populär ursäkt för varje vulgärt påhopp. Trots att det räcker med att kolla bakåt i twitterflödet för att inse att en rad moderater utsåg Centern till slagpåse så snart Reinfeldt lämnat byggnaden.
De beter sig helt enkelt som den där opålitlige partnern vars dåliga ölsinne och ogenerade flörtande med andra skapar problem – för att sedan skylla det kraschade förhållandet på den som desillusionerat gett upp.
På onsdagen drog Fokus-redaktören Johan Hakelius urskuldandet till ännu en lägre nivå. ”Centern har snabbat på processen att normalisera Sverigedemokraterna” skrev han – till en rad M- och KD-vänners förtjusning.
Narrativet är kanske att Centerns partisekreterare tvingat Kristdemokraterna och Moderaterna att hoppa i galen lunchtunna?
Kanske är SD-anpassningen Centerns fel även i kommuner där allianssamverkan lever – som i Kungsbacka?
Det kan förefalla nervpåfrestande att samverka politiskt i en allians där två partier gör snedsteg långt ut på högerkanten – som i tiggerifrågan.
Nordhalländska centerpartister tycks dock ta det hela med behärskad besvikelse.
– I Kungsbacka förnyades aldrig Moderaterna, de har alltid varit gammelblå, säger en luttrad partiföreträdare.
I ett samhälle statt i utveckling kan en gammelpartist förstås alltid finna skäl för missnöje. Och är det något som sprids nu så är det detta missnöje.
Hur motverkar man det. Centerpartiet laddar för ett samtalsår – ambitionen är att bjuda in till dialog både inom folkrörelsen och utom. Fler kontakter skall tas med invånarna – även i de yttersta kommundelarna.
Kanske kan det bota villfarelsen att politik är något som sköts av en (korrupt) elit. Kanske kan det få fler att fatta att politik är beslut som värkts fram vid köksbord i församlingshem, bygdegårdar och kommunhus. I bästa fall kan det få fler att engagera sig i stället för att sitta hemma och gnälla.
Om samtalsåret blir verklighet vill säga.
”Ett nyval står inte för dörren, Socialdemokraterna vill inte ha det. Moderaterna vill inte ha det.”
Så skrev Hakelius för bara ett par månader sedan. Nu hånar han Centerpartister som helst inte ville tro att en ohelig M-allians med SD och V skulle driva Sverige mot just extraval 2020.
Men för en skribent som hyllar Boris Johnsons ledarskap är ett töjbart förhållande till sanningen förstås inga konstigheter.
Tyvärr bäddar dessa töjbarheter för en balansbefriad valrörelse.
”Varje generation hamnar i ett läge där man behöver ta en riktig strid för de demokratiska värdena i sitt samhälle. Det här är högerns 1968. Man måste bekänna färg.”
Så sade M-nestorn Olof Ehrenkrona i en intervju i Expressen för två år sedan.
Fler skrikiga Moderater har tagit honom på orden. Dock kanske inte på det sätt han hoppades. Tyvärr bådar det inte gott för de demokratiska värdena.
