us
Ledare 25/2. Ungdomsrånen är Sveriges kanske mest alarmerande samhällsproblem. Mellan 2016 och 2019 har antalet anmälda rån mot ungdomar under 18 år mer än fördubblats, enligt statistik från BRÅ. Och rånen tycks allt oftare ha ett förnedrande syfte, utöver att bara sno åt sig andras ägodelar med hot om våld. I veckan rapporterades om två ungdomar som dömdes till ungdomsvård för bland annat rån och som hade urinerat på offret i samband med brotten.
När brott mot utsatta grupper såsom ungdomar och äldre ökar, sås split i den starka mellanmänskliga tillit som gjort Sverige till ett världens bästa länder att leva i. Vi litar lite mindre på varandra, tar allt mer komplicerade vägar hem på kvällen och undviker fler platser. Samhället blir kort och gott lite kallare.
Trots att denna typ av brottslighet är mer vanligt förekommande på somliga ställen än andra börjar det bli en myt att det skulle finnas fredade zoner. Även de tryggaste av villaidyllerna blir utsatta när andra områden blir hårdare bevakade.
Det ska inte underskattas vad den här utvecklingen kan leda till på sikt. Kompetens som flyr landet på grund av frånvarande framtidsutsikter, ännu mer utpräglad etnisk segregation, uteblivna investeringar som skadar tillväxten och välfärden och grindsamhällen som ytterligare spär på misstron människor emellan.
För att komma till rätta med problemen behövs straff som både avskräcker från och förhindrar ny brottslighet. Man kan absolut ha invändningar om att längre fängelsestraff inte gör folk mindre brottsbenägna när de kommer ut, men det handlar också om att det finns ett värde i att samhället skarpt säger ifrån om vad som kan tolereras och inte. Om man leker med tanken att man visste att någon som begått ett grovt brott inte skulle begå det igen, skulle det ändå framstå som absurt för den breda allmänheten om brottslingen inte fick ett kännbart straff.
Att polisen inte ens lyckas fylla sina utbildningsplatser parallellt med nuvarande brottsutveckling är ett pinsamt politiskt misslyckande. Att rejält höja polislönerna och betala polisstudenter under utbildningstiden borde vara en självklarhet. Igår. Och detta givetvis tillsammans med att man inser statsfinansiella målkonflikter och skär ner på sådant som enkelt sagt inte är essentiellt. Kultur, företagssubventioner och utvecklingsbistånd kan vara bland de första på en sådan lista.
En tjatig men även något bortglömd sak i sammanhanget är arbetslinjen. “Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd” är ett citat som ofta felaktigt tillskrivs Luther. Men det ligger något i det. Människor får mening och mål av att ha något produktivt att göra om dagarna. De borgerliga partierna får inte sluta ta kampen för möjligheten att även ha lågkvalificerade jobb på svensk arbetsmarknad. Alternativet till ett dåligt betalt jobb är som bekant ofta att inte ha något jobb alls, och det kan förstöra vilken människa som helst.
Många heliga kor måste slaktas för att landet ska komma helskinnat ur kampen mot ungdomsrånen. Frågan är bara om våra sittande politiker faktiskt vågar.
