På söndagen invigdes äntligen Fästningsbadet i Varberg. Många glada och badsugna hade samlats för att få se och testa Varbergs nya familjeattraktion, men gladast av alla var nog Varbergs kommunalpolitiker som efter åtta år av planering, bygge och förseningar äntligen kunde förklara projektet avslutat.
Det var under 2010 som Varbergs kommun började titta på hur anläggningen kunde se ut. Kostnaden beräknades till 8 miljoner kronor med en byggnadstid på tre år. 2013 sattes den första spaden i marken. Turerna kring Fästningsbadet har sedan dess varit många och kantats av motgångar. Bara en kort tid efter att projektet påbörjades konstaterades att pirhuvudena behövde repareras. Kommunens konsult ÅF beräknade att reparationerna skulle kosta 27,1 miljoner kronor. Kommunens initiala entreprenör Peab menade å sin sida att arbetet skulle kosta 38 miljoner.
Redan där borde man ha tagit sig en ordentlig funderare och frågat sig huruvida det verkligen var rimligt att bygga en brygga och hopptorn med en prislapp på 27-38 miljoner. Ställs saken mot de besparingar som gjorts på skola och sjukvård, eller bara mot det faktum att en enkelresa med bussen kostar drygt 40 kronor om man nu skulle vilja ta sig till Varberg från Bua för att bada, så ter sig prioriteringen absurd. Det tyckte dock inte Varbergs kommunfullmäktige och renoveringen av pirhuvudena påbörjades vårvintern 2016.
Efter konflikt med Peab där kommunen inte var nöjda med den gjutning som gjorts under vattnen på Fästnings- och Klövenpiren stannade arbetet helt mellan september 2016 och februari 2017. Efter ytterligare en omröstning i kommunfullmäktige beslutade man ändock att gå vidare, och i november 2017 beslutade hamn- och gatunämnden att uppdra Svevia AB att slutföra bygget. Sagt och gjort. Under en minst sagt hård tidspress att få kalaset färdig till sommaren 2018 satte Svevia igång. Den beräknade invigningen den 6e juli sköts upp, men nu kan Fästningsbadet i alla fall brukas i en månad innan säsongen är över. Det tog bara fem år och 32 miljoner kronor.
Självreflektion är på sin plats. Men för dem som gått i spetsen för projektet verkar det istället som om man ansvarat för en knatteturnering i fotboll, där man inte får peka några fingrar och där alla ska ha medalj. Kort efter invigningen intervjuades nämligen Tobias Carlsson (L) ordförande i hamn- och gatunämnden och Ann-Charlotte Stenkil (M) kommunstyrelsens ordförande i P4 Halland. På frågan om vad de lärt sig på resan, då den knappast varit rak, svarar Carlsson med att ”Det ska vi inte lasta någon för nu. Så gjorde man på den tiden och nu har vi en annan ordning på det”. På frågan om de skulle gjort något annorlunda fortsätter Carlsson med att ”Man måste ha is i magen, de som orkade stå pall under processen ska ha en stor eloge”. Stenkil fyller i ”Den större stötestenen har varit piren, inte bara själva badet. När den undersöktes visade det sig att den inte var helt stabil”.
Stenkil slår, medvetet eller omedvetet, huvudet på spiken. En bättre läxa hade varit att man inte startar projekt i mångmiljonklassen utan att sitta på rätt underlag. En gedigen undersökning av piren innan, inte efter, projektet satts igång är en rimlig självreflektion. En annan är att, återigen, fråga sig hur skattepengarna i Varberg (som redan har så många fina badplatser) prioriteras. En tredje är varför Fästningsbadet har belagts med det förvisso hårda men mycket dyra Azobe-trädslaget från Västafrikas redan hårt ansatta regnskogar.
Nu när politikerna fått bada är det hög tid för självreflektion. Det är trots allt en kommun, inte ett knattelag, man styr över.
