Ledare 7/3. Skatter. De är härliga att äga – men osexiga att betala (vad Mona Sahlin än må ha försökt lura i oss). Följaktligen är det inte deklarationen i maj de flesta av oss ser fram emot – utan den skatteåterbäringen som (kanske) kommer en månad senare.
Samtidigt bryr de flesta svenskar sig om välfärden. Vi vill ha fungerande skolor, vägar, vård, omsorg och så vidare. Därför betalar vi trots allt de där osexiga procenten. Om än inte utan knot.
Nivå på knot varierar över tid. Klagomålen beror förstås på om folk tycker sig få rimlig valuta för pengarna - och på hur mycket som krävs in. Uppfattas det offentliga som alltför ”girigt” påverkas skattemoralen. Fler och fler får incitament att lura stat och kommun på pengar.
När en majoritet uppfattar skattesystemet som krångligt, svårbegripligt och orättvist börjar det bli dags att agera. På nittiotalet sjösattes därför århundradets skattereform. Men den höll inte ens en normal livstid. Istället har den gradvis urgröpts och viktiga grundprinciper ställts åt sidan.
Därför står vi nu där igen. Det finns en bred politisk samstämmighet om behovet av en ny reform. Däremot tvistas de om innehållet. Rejält.
I huvudstaden är bostadsbristen hög. Så i politiska innerstadskretsar, så även i exempelvis liberala led, har det länge glunkats om att fastighetsskatten för återinföras. De anses från äldre bostadsägare att släppa ifrån sig åtråvärda hem och skapa lite rörelse på marknaden. Så när Centerpartiet och Liberalerna har slagit näven i bordet och förklarat att de minsann inte tänker köpslå om fastighetsskatten har de mötts med både suckar av lättnad – men också avhyvlingar.
Expressens ledarsida (L) tillhör den falang inom svensk borgerlighet som blåser till strid för en ny fastighetsskatt. Därför har de liberala partierna, C och L, kallats för ”förbluffande ansvarlösa”.
Vad som är förbluffande i sammanhanget är dock snarare fastighetsskattevännernas korta minne. Det folkliga motståndet mot fastighetsskatten var massivt – i synnerhet i vissa delar av landet, som här på västkusten.
Även det var – delvis – stockholmarnas fel. På orter som Fiskebäckskil har nämligen fastighetspriserna drivits upp dramatiskt. Gamla fiskarvillor säljs och köps för fantasipriser eftersom det blivit status att hålla sig med ett pittoreskt ”fritidshus” på vissa orter. Att förmögna norrmän också suktar efter liknande objekt har drivit upp fastigheternas marknadsvärde.
Innan fastighetsskatten avskaffades ledde det till att såväl äldre som en del yngre husägare inte hade råd att behålla sina hem – hus som kanske gått i släkten i generationer.
Nog för att ökad rörlighet på bostadsmarknaden bör eftersträvas. Men att tvinga folk att flytta för att marknaden förändrats på ett sätt som har föga med många husägares plånböcker att göra – det är inte rättvist.
Å andra sidan är det just den saken som gör fastighetsskatt till en favorit bland många nationalekonomer, hus låter sig inte flyttas till skatteparadis. De ligger där de ligger. Och kan därför uppfattas som en trygg grund för beskattning.
En återinförd fastighetsskatt skulle dock åter sätta många kustbors tillvaro i gungning. Måtte Centerpartiet och Liberalernas stå benhårt fast vid sina nej.
