Areopagen är idag en turistattraktion.  (AP Photo/Thanassis Stavrakis)
Areopagen är idag en turistattraktion. (AP Photo/Thanassis Stavrakis) Bild: Thanassis Stavrakis

Hämnd, ljuva hämnd?

Fallet ASAP Rocky satter åter nödvärnsrätten på dagordningen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

I onsdags dömdes Rakim Mayers, bättre känd under artistnamnet ASAP Rocky, för misshandel. Domen blev villkorlig och tillsammans med de två medåtalade ska artisten betala ett skadestånd på 12 500 kronor. Fallet blev, milt uttryckt, mycket uppmärksammat. En världsartist misstänkt för brott fyller alltid spalterna. När det sedan ska ha begåtts i Sverige och man därtill kan lägga anklagelser om rasism, amerikanska toppdiplomater, Kronobergshäktets matsedel och, som ett, antagligen från alla inblandade, oönskat grädde på moset, Donald Trump, då var löpsedelsfesten ett faktum. Fallet höll sedan kvällstidningarna välgödda genom annars ofta magra rötmånader.

Uppmärksammade fall av det här slaget har en tendens att dela upp läsarna i falanger, för och emot. Från dag ett flödade också kommentarerna från både de som ansåg att Mayers verkade vara en vidrig våldsverkare som skulle hängas högt, till de som ansåg honom vara en hyvens kille som bara hävdat sin rätt och hans behandling som ett typiskt exempel på svensk rättsröta. Får man inte försvara sig i det här landet?

ANNONS

Frågan om nödvärn och rätten till självförsvar upprör ofta. I media framstår det ofta som om rätten att försvara sig är mycket begränsad. Det finns också flera fall som ur rent moralisk synvinkel är direkt stötande. 2013 dömdes en kvinna i tingsrätten att betala skadestånd till en man som tafsat henne på rumpan. Hon hade följt efter honom och konfronterat honom och sedan slagit honom i ansiktet så att han ådrog sig en näsfraktur. Rimlig lön för et sådant beteende torde många tycka, så hur kunde då rätten döma som de gjorde?

Den springande punkten är just att hon följde efter. Det förelåg ingen omedelbar fara och därför ansåg man inte att det rörde sig om nödvärn. Hade hon istället slagit honom för att freda sig så hade om antaglig fått åsamka honom värre skada.

Det här kan verka kinkigt. Alla anser väl att de som gör ont förtjänar att straffas? Men nödvärn är inte ett straff, det är just en nödvändighet. Det är när det övergår från att vara självförsvar till att bli hämnd som rättsstaten sätter tvärstopp. Rättsstaten har nämligen, lite grovt uttryckt, ensamrätt på hämnd.

Driften att försvara sig själv, sin egendom och sin nära och kära får anses som en av de mest grundläggande. Också driften att hämnas en oförrätt sitter nog väsentligt djupare än de flesta av oss skulle vilja erkänna.

ANNONS

I och med rättsstaten har vi givit upp den personliga vedergällningen till förmån för en institutionaliserad hämnd. Den kommer aldrig kännas lika tillfredställande som den personliga, men som system är det det överlägset bästa alternativet. Det visste redan, för att använda ett slitet uttryck, redan de gamla grekerna.

I Aiskylos Orestien, en trilogi av tragedier, följer blodshämnd på blodshämnd, men för att göra det ännu värre inom samma familj, Atreus fördömda ätt. Våldsspiralen bryts först när Orestes ställs inför Areopagen, domstolen i Athen. Där döms han av en jury och Athena fäller utslagsrösten och låter honom leva. Erinyerna, hämndandarna som romarna kallade furier, är ursinniga och deras ledare menar att ”urtidens heliga rätt har ni berövat mig och fräckt förtrampat”.

Men Athena står på sig och menar att hämnden är ”en sådd vars enda frukt är elände för alla”. Hon lyckas få Erinyerna att förlika sig och rättsstaten triumferar.

Men att vi ger upp vår rätt till personlig hämnd kräver ett förtroende för rättsväsendet. Dels ett förtroende för att de skyldiga ställs till svars och dels att påföljderna blir tillräckligt kännbara. Ur det perspektivet kan man fråga sig hur ”stötande”, för att tala med Advokatsamfundets Anne Ramberg, höjda straff egentligen är.

ANNONS
ANNONS