Är det någon som inte kan välja boende är det de gamla. De kan önska, men det är långt ifrån säkert att det blir beviljat. Om de ens blir beviljade plats på särskilt boende över huvud taget, det bedöms av en biståndshandläggare. Någon valfrihet eller "boendemarknad" är det inte tal om. I stället är de gamla närmast livegna i händerna på kommunen. Det verkar inte vara någon skillnad ens om man fått diagnosen demens.
Om man får placering på ett särskilt boende kan man utan längre förvarning bli flyttad till ett helt annat ställe för att socialförvaltningen tycker att det är smidigare för kommunen. För två år sen fick boende på Ängslyckan i Kungsäter besked på kort varsel att de var tvungna att flytta, och förra året hände samma sak med Kastanjen i Veddige och Ölandsgatan 3 i Varberg. De sistnämnda har fått flytta till demensboendet Midsommargården i Träslöv. Förutom det jobbiga för en dement person att flytta blir straffet också att hyran stiger kraftigt. Det är helt orimligt när man själv inte kunnat välja. Det är knappast de äldre som efterfrågat "fräscha lokaler".
Demensföreningen i Varberg larmar socialförvaltningen om de höga hyrorna på Midsommargården, men där får man alltså ingen förståelse då chefen enbart hänvisar till att det är så marknaden ser ut.
Att behöva skilja sig från sin hustru för att kommunen tar ut för hög hyra på demensboendet där hon bor, det låter Kafkalikt. Tyvärr är det alltså en realitet. För gifta par beräknas avgiften genom att slå ihop deras inkomster och hälften av detta blir underlaget. Det motiverar kommunen med att makar har försörjningsplikt mot varandra.
Sambeskattningen för gifta par avskaffades för femtio år sen, 1971. Det var då en viktig jämställdhetsfråga. Att försörjningsplikt finns i ett äktenskap handlar rimligen om något annat och borde vara en ren familjeangelägenhet, inte något som en kommun kan dra fördel av när det gäller dementa.
När någon blir sjuk bör samhället ta sitt ansvar, enligt hälso- och sjukvårdslagen. Men demenssjukdom för äldre hamnar under kommunens ansvar för äldre och då gäller socialtjänstlagen. Att vara dement och behöva vård och boende som är anpassat för det bör jämställas med sjukdom. Med ett sådant synsätt hade inte ansvaret hamnat på maken.
