Sensommarens brottsstatistik tecknar en mycket mörk bild. Inom loppet av några dagar mördades två unga kvinnor i Malmö respektive Stockholm. Den ena när hon höll i sitt spädbarn. Tidigare under sommaren har flera män bragts om livet.
Det finns egentligen inga ljusglimtar. Skjutningarna har visserligen minskat något (från extremt höga nivåer) men sprängningarna har å andra sidan ökat.
De senaste åren är det flera oskyldiga som fallit offer för de kriminella gängens våld. Ibland verkar det röra sig om rena misstag, vilket om något pekar på djupet av hänsynslösheten; man vinnlägger sig inte ens om att döda rätt person.
Att den politiska reaktionen på den utbredda gängkriminaliteten fortfarande verkar yrvaken är inget annat än under all kritik. Allt för länge bemöttes oro om att våld och kriminalitet slår klorna i område efter område med att man ”svartmålade förorterna”.
Det är en sorglig ironi att den typen av motargument ofta kommit från vänster och att våldet tagits på allvar först när det börjar beröra mer välbärgade områden. Att göra en klassanalys på det borde inte vara särskilt svårt.
Fördömandena strömmar nu förvisso in, men viktigare är vilka konkreta förslag som läggs för att få bukt på situationen och besegra gängen. Moderaterna har under Ulf Krissterson intagit en hårdare linje i kriminalfrågor och i alla fall lagt flera konkreta förslag på åtgärder. Även den socialdemokratiska regeringen har genomfört åtgärder, som straffskärpningen för vapenbrott. Men det är fullt klart att mer behövs.Det är därför mycket intressant att lyssna till statsminister Stefan Löfven (S) när han kommenterar den våldsspiral som landet verkar vara indraget i.
Mycket är lätt att hålla med om. Avskyn mot likgiltigheten inför människoliv, att unga pojkar ska vara i skolan, att skjutningarna och sprängningarna verkligen utgör stora samhällsproblem.
Det fanns, om inte självrannsakan, så åtminstone någon typ av insikt.Vad gäller de konkreta åtgärderna växlade det mellan realistiska förslag och svävande målsättningar. Kameraövervakning och mobilavlyssning kan visst vara hjälpmedel men är inga mirakelkurer. De ”oortodoxa metoder” som statsministern efterlyser men överlämnar åt sina ministrar att definiera kan väcka både hopp och förskräckelse, beroende på vilken minister det handlar om. Ett bekant tema, i något nedtonad variant, tittade så också fram. ”Den som tänker partyknarka i kväll, den ska veta att den är med och finansierar gängen”. Uttalandet är i sak helt korrekt.
Även om det inte är lika uttalat så är det dock fullt klart en repris av Löfvens utspel från tidigare i somras om att ” de rikas knarkande göder gängkriminaliteten”. Trots att uttalandet möttes av hård kritik och att påståendet om att det brukas mer narkotika i välbärgade områden får anses som minst sagt dubiöst återkommer han alltså till en mycket likartad käpphäst.
Det verkar vara en fixering, men för Socialdemokraterna är det helt enkelt en oemotståndlig tankefigur. De rika, privilegierade har bara hittat ett nytt sätt att exploatera underklassen. Det är nog helt enkelt ett fall om att man övertygats av sin egen retorik.
För att besegra de kriminella gängen krävs dock väsentligen mer en pamflettpolitik.
