Folktomt i Sveriges folkrörelser

Dalande medlemstal gör partierna mer beroende av opinionsmätningar.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Just nu pågår provval runtom i Sverige. Under sommaren och hösten året före valår röstar de politiska partiernas medlemmar om vilka vi ska kunna välja mellan i kommun-, region- och riksdagsvalen i september året därpå. Men det är allt färre som röstar, och en allt högre andel av de röstande är själva politiker, det vill säga förtroendevalda till minst en församling, och arvoderade på hel- eller deltid.

Att tala om en "politisk klass" vore alltför tillspetsat. Men det finns skäl – både för politiskt intresserade och för partierna själva – till viss oro.

Om partimedlemmarna historiskt kunde tjäna som en god mätare av åsikterna hos respektive partis potentiella väljare får partiledningarna idag förlita sig på opinionsundersökningar. Ju färre partimedlemmar, desto mindre representativa är partierna för befolkningen som helhet. Beröringspunkterna med det övriga civilsamhället, folkrörelser och föreningar, minskar. Om ett politiskt parti idag exempelvis vill veta vad de potentiella väljarna i landets landsbygdsbefolkning önskar i form av vallöften, då ringer man Sifo eller Novus, snarare än att titta på vad de egna medlemmarna från landsbygden motionerat om till partikongressen. Kanske meddelar opinionsinstitutet att den del av landsbygdens befolkning som kan tänka sig att rösta på partiet ifråga önskar se reformer kring jakt och skogsbruk. Så får partiledaren posera i av kommunikationsavdelningen väl valda kläder i sociala medier eller köpt reklam – och signalera sitt engagemang för att fiska i en skogssjö eller skjuta en älg.

ANNONS

Kanske går det hem. Ibland. Delvis kan bristen på medlemmar dessutom kompenseras genom att man anställer allsköns experter på parti- och riksdagskanslier. Men några dussin heltidsanställda experter kan inte fullt ut ersätta tusentals ideellt engagerade. Partiernas förmåga att läsa av väljarna, utveckla politik och bygga förtroende för sitt reformarbete minskar.

Risken är uppenbar att den som ägnar en stor del av sin vakna tid åt att verka inom politiken och inom ett politiskt parti får ett perspektiv och engagemang som skiljer sig ganska markant från allmänhetens och partiets potentiella väljares. Med relativt få röstande i partiernas provval riskerar den effekten förstärkas över tid. Beteenden och sakpolitiska intressen som inte skulle röna särskilt stora framgångar bland den bredare allmänheten belönas av partimedlemmarna i provvalen.

Så uppstår en ond cirkel, där allt färre ser värdet av politiskt engagemang. Man väljer att lägga sin tid på annat. Vilket gör partierna alltmer beroende av opinionsmätningar för att förstå sina väljare.

Finns det en väg ut ur spiralen? Kan partierna fånga upp väljarna på andra sätt än med traditionella medlemskap? Löst sammansatta, tematiska nätverk kunde kanske få politiskt intresserade att engagera sig åtminstone tillfälligt. Öppna primärval skulle säkert få en bredare allmänhet att intressera sig för såväl riksdagslistor som partiledarval. Men då krävs samtidigt att partierna släpper kontrollen och inser värdet av att fler söker sig till politiken.

ANNONS
ANNONS