Sveriges djurhållning är i en särklass för sig själv. Den utklassar vartenda en av övriga EU-medlemmar. Inte minst tack vare de svenska böndernas begränsade användning av antibiotika. Det är dock inte denna användning som är det vägledande bland de svenska lantbrukarna, utan det är själva omsorgen om djuren som har högsta prioritet. Denna respekt för djuren, gäller även för grödor, en hållning som ger en spridningseffekt. Detta är själva grunden för den yrkesstolthet svenska lantbrukare bär upp med bravur.
Resultatet av detta ger oss i konsumentledet, livsmedel av högsta kvalitet. Även om vi som konsumenter inte alltid är medvetna om vilken innebörd det fantastiska djurskyddet har; motsatsen hade märkts av direkt. Det räcker att jämföra nyhetsinslag från lantbruk i olika EU-länder för att omedelbart inse vilket oerhört bra land vi lever i gällande livsmedelsproduktionen.
I jultider blir det extra uppenbart om vi uppskattar den svenska djurhållningen, eller om vi istället tar på skygglapparna och febrilt letar röda prislappar på kött från tvivelaktig bakgrund. Skinkan blir därefter, det borde alla kunna inse.
Om vi enbart ser till fakta gällande antibiotikaanvändningen; svenska grisar får endast antibiotika vid sjukdom, och inte som i andra EU-länder – i förebyggande syfte. Det är också därför det inte bara är det nationella intresset som bör upprätthållas – även, som i det här fallet, de lokala grisbönderna – behöver vårt stöd. Åter till julskinkan; ur klimatsynpunkt har den en ringa påverkan. Enligt finsk forskning ger en julskinka på fem kilo ett klimatavtryck på mellan 25 och 40 kilo koldioxidutsläpp.
Riksdagen har bestämt att livsmedelsstrategin ska genomföras. Vi kan inte förlita oss på att världens övriga länder ska försörja oss med fullvärdiga livsmedel. Stora delar av världens befolkning lever i hungersnöd, att då förvänta sig att andra länder ska komma till vår undsättning med mat när de själva inte har tillräckligt, är ett bedrägligt önsketänkande.
Andra länders livsmedelsproduktion är som bekant inte i närheten av vår djurhållning, men inte heller gällande miljö- och klimatavtryck. Vår livsmedelsproduktion är helt enkelt i världsklass. Jordbruksverket tar på DN Debatt (23/12) upp det viktiga i att vi också stödjer denna produktion. Det största hindret till att vi även i framtiden ska kunna äta svenskt, det uppstår i konsumentledet. Det är där urvalet sker, ett urval som sedan antingen ger lantbruket en bra eller dålig grund för livsmedelsproduktionen.
Hindret utgörs av lönsamheten. För precis som Jordbruksverket pekar på – om vi inte uppskattar arbetet som krävs för att producera hållbar svensk mat, förtjänar vi den då? Någonstans på vägen måste vi ställa oss den avgörande frågan om vi hellre än att kunna fortsätta äta svenska livsmedel, vill äta maten andra länder ratat?
