Ledare 21/11. Vår föräldraförsäkring väcker avundsjuka världen över. Med rätta. Regelverket är generöst. Med rätta – särskilt med tanke på hur förskolan ser ut. Oroväckande stora barngrupper och brist på personal har gjort att många förskolor är mycket illa anpassade för de allra yngstas behov. Och alternativen, dagmammor, har tyvärr blivit allt färre.
Ändå tycks inte Benjamin Dousa, ordförande i MUF, Ulrica Schenström, ordförande för Moderatkvinnorna och Eva Uddén Sonnegård, se detta som något besvärande hinder.
I DN föreslår de kraftigt bantad ledighet. Syftet, att korta föräldraförsäkringen för att främja kvinnors löneutveckling och spara pengar, är överordnat detaljer som konsekvenserna för de minsta barnen.
Resonemanget känns igen. Redan förra året edan gick Timbros ansvariga för arbetsmarknadsfrågor ut i ett svavelosande angrepp på ”lattemammor”. De får skylla sig själva för att ha slöat för länge i amningsfotöljen. Upplevda karriärorättvisor löses enkelt med kortad föräldraförsäkring, löd tesen.
Det fördomsfulla angreppet väckte berättigad kritik. Men det förskräckte inte Timbros arbetsmarknadsavdelning, som vevat vidare i debatten. Ut med morsorna och in med ungarna på förskola bara, är det underliggande budskapet.
”Små barns behov av anknytning måste inte nödvändigtvis vara till föräldrarna, huvudsaken är en trygg omgivning”, skrev Siri Stijer i en debattartikel i Aftonbladet i början av året.
Varför inte tillägga att förskolan är att föredra framför curlingfamiljer när det gäller att dana de små, och främja deras sociala fostran? Det var ju med sådana argument Alva Myrdal en gång satte sin vision om ”Storbarnkammare” i verket. Ironiskt nog tycks det som att tankesmeder och politiska företrädare till höger nu sluter cirkeln.
Tyvärr uppstår problem när tankesmeder med bristfällig insikt om förskoleverklighet och anknytningsteori slänger ur sig påståenden som går stick i stäv med barnpsykologisk forskning.
Ett barn som berövas sin trygga anknytning riskerar att hämmas i sin utveckling. Och tryggaste famnen är otvivelaktigt en förälders, inte en stressad förskollärares.
– Tidsandan är att båda föräldrarna ska jobba heltid samtidigt som samhället ska erbjuda en god uppväxtmiljö, även för de minsta barnen. Men, enligt mig, lever inte samhället upp till det åtagandet. Resultatet blir en onödig stress för barn och vad den långsiktigt innebär vet vi inte i dag. Det är ett samhälleligt experiment som vi vet svaret på först om 20 år.
Det konstaterar Anders Broberg i Lärarnas Tidning. Han är professor i klinisk psykologi med inriktning mot barn och ungdomar vid Göteborgs universitet. Han är blott en i raden av psykologer, barnläkare och förskollärare som varnat och larmat.
De Moderata debattörerna nöjer sig dock inte med förslaget att sätta ettårsgräns på föräldraledighet. De vill dessutom införa karensdag för vård av barn. Även det förslaget kännetecknas av en skriande brist på realism.
För den minoritet av arbetstagarna redan trixar sig fram genom att vobba, alltså jobba hemifrån samtidigt som man torkar snor och baddar febriga pannor, kan förändringen bli mindre kännbar. Men för många skulle en karensdag för vab innebära att ännu fler små barn skulle tvingas till förskolan trots sjukdom, vilket skulle förvärra smittspridningen ytterligare. Bortsett från det hälsomässigt problematiska i detta, hur smart är det samhällsekonomiskt?
