Ledare 9/5. Ett unikt stycke kulturarv. Att få äga det skulle många betrakta som en ynnest och hantera med stolthet och varsamhet. De flesta hallänningar skulle också vara beredda att betala lite mer för den sortens fastighet – vilket en undersökning från Kulturmiljö Halland har visat.
Falkenbergs satsning på att locka kreativa entreprenörer att ta över ödehus på landet visar också att det finns ett högst levande intresse för byggnadsvård – även av det mer utmanande slaget.
För vissa husägare är unika karaktärsdrag, och underhållet av dessa, dock ett besvär man helst skulle vilja bli av med. Falkenbergsarkitekten Carl Landstens gamla bostad är ett sådant exempel.
Att ingående ha fått det kulturhistoriska värdet förklarat för sig biter inte på de nya ägarna – som kämpar för att bli kvitt en karakteristisk fasad. Husets ”något speciella interiör” har man redan gjort processen kort med. Fönstren är utbytta. Och nu vill man låta putsa hela huset vitt.
Tack och lov har byggnadsnämnden satt stopp i två omgångar – beslut som ägarna dock överklagat.
Länsstyrelsen har ännu inte avgjort ärendet – men att det finns goda skäl att värna fasaden är uppenbart.
Bygglovsnämnden i Falkenberg, som har fattat beslutet i politisk enighet, har tydligt förklarat att husägarnas förslag strider mot flera paragrafer i Plan- och bygglagen. Där ställs bland annat krav på att ändringar av en byggnad skall utföras varsamt och med hänsyn till dess kulturhistoriska och konstnärliga värde.
Att arkitektens hus i Falkenberg klassas som det senare, av typen klass B, framgår tydligt av den bebyggelseinventering som Kulturmiljö Halland lät genomföra i länet 2006. Klassningen baseras bland annat på husets autencitet, byggnadshistoriska värde, kvalitet och sällsynthet.
Fasader och tak av träspån är vanliga på äldre byggnader som kyrkor, klockstaplar och herrgårdar. Men under nittonhundratalet fick tekniken ett uppsving genom återskapande renoveringar. Det påtalar Kulturmiljö Halland i sitt antikvariska utlåtande, som inhämtats av bygglovsnämnden inför beslutet.
Att doppa spånen i tjära, och att tjärstryka dem, var ett sätt att förlänga livslängd och hållbarhet. Trätjära är det äldsta effektiva träskyddsmedlet här i Norden.
Att den gamla idén med att täcka fasader med spån kan tilltala även en modern publik visar dock de prisbelönta flerbostadshusen i Sundbyberg - med stora höga fasader täckta av just träspån (som påminner en del om dem på huset i Falkenberg även om träslaget är ett annat). Trähusen, som har ritats av Wingårdhs arkitektkontor, har väckt berättigad uppmärksamhet även internationellt.
En hopplöst föråldrad metod är det alltså inte fråga om – och det finns en rad svenska företag som tillverkar och lägger takspån/kyrkspån. Att det inte är fråga om en standardfasad är dock uppenbart – det är ju det som gör huset unikt. Men för den som restaurerar ett kulturhistoriskt värdefullt hus finns det särskilda bidrag att söka.
Att det finns människor som köper äldre hus med förhoppningen om att de skall kunna hantera dem efter eget huvud – kanske till och med riva dem – är inte helt ovanligt. Debatten kring behandlingen av Heijlska villan i Varberg är ett känt exempel – men det finns många fler. Att beslutsfattarna i kommunerna inte har förstått att värdesätta kulturarvsmiljöer har bidragit till rivningar som inte kan betraktas som annat än rena helgerån.
I Falkenberg har dock politikerna i bygglovsnämnden, i det här fallet, uppenbarligen förstått att stå på sig och ta sitt ansvar. Det skall den ha en eloge för.
Carl Landsten satte som byggmästare sin prägel på Falkenberg. Hans verk är en del av stadens historia. Att förhindra förvanskande av det hus han lät uppföra för sig själv ligger i hela stadens intresse.
