Rebecka Undén: Ett släckt liv, men en evigt brinnande låga

När jag var elva år gammal räckte min mamma över boken “Fallen flicka” av Christina Wahldén. Varje vecka gick vi till det lokala stadsbiblioteket för att hitta någon ny bok åt mig att plöja innan läggdags.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

ANNONS
|

Boken handlar om Rona, som strikt kontrolleras sin far. Han tvingar henne att komma hem direkt från skolan för att ta hand om hushållet och förklarar att hon inte kommer att få välja vem hon ska gifta sig med. När Rona säger ifrån och inte lyder pappans ord blir hon slagen. Till slut knuffas hon över balkongräcket och faller mot sin död. Det visade sig att fiktionen låg närmare verkligheten än jag skulle ana.

När boken var utläst ville jag lära mig mer om dessa unga människor som inte hade samma förutsättningar som jag att leva ett fritt liv. Jag bekantades med begreppen “balkongflicka” och “hedersvåld”. Förtvivlat förfärades jag över alla dessa livsöden. Frågan ekade i den nyfikna elvaåringens huvud: Varför är det ingen som gör något?

ANNONS

Jag skulle snart lära mig att många modiga kvinnor gått i bräschen för att uppmärksamma det vi idag kallar hedersrelaterat våld. En av dessa var Fadime Sahindal.

Denna dag, den 20 januari, för tjugo år sedan packar 26-åriga Fadime sina väskor. Imorgon går tåget från studierna i Östersund hem till Uppsala. Runt hörnet väntar studieresa till Kenya som avslut på socionomutbildningen, men först ett besök hos systrarna och mamman hemma i Uppsala. Hon vet att det är farligt.

Fadime kommer aldrig att komma iväg på sin efterlängtade studieresa. Hon kommer aldrig hinna bli färdig socionom. På kvällen den 21 januari mördas Fadime av sin egen pappa, som väntar utanför dörren till lillasystern Songüls lägenhet. Ett dödande skott i pannan, ett andra skott i käken - i hederns namn.

Ibland sägs att människors tragiska livsöden inte ska politiseras av respekt för offret. I Fadimes fall framstår det tvärtom som respektlöst att inte göra det. Fadime var själv en pionjär i hedersvåldsdebatten och riskerade medvetet sitt eget liv varje gång hon framträdde i media.

Arbetet mot hedersvåld efter Fadimes död har olyckligt nog tvingats bli en trög politisk process. Medan outtröttliga ansträngningar har gjorts för att på bästa sätt förvalta arvet efter Fadime, har rädsla och feghet bromsat upp debatten. Rädslan för att kritisera det okända med risk för att peka ut vissa samhällsgrupper; fegheten i att prioritera kulturrelativistiska argument före unga människors rättigheter.

ANNONS

“Varför är det ingen som gör något?”, undrade elvaåriga jag. Frågan var i mångt och mycket befogad. Först de senaste tio åren har många framsteg i form av lagstiftningsåtgärder gjorts - åtgärder som gör konkret skillnad för unga människor som lever under hedersförtryck. Förhoppningsvis kan utvecklingen på området fortsätta i den riktningen. En gång för alla har vi nu lämnat den kulturrelativistiska röran i hedersvåldsdebattens skamvrå.

Trots motgångar genom årens gång brinner Fadimes låga än. Det är vårt ansvar att se till att den aldrig slocknar.

ANNONS