En trygg bostad?
En trygg bostad? Bild: Kalle Pettersson

Ett hem ska vara en borg, även utan försvarsmurar

Hemmet ska vara en fredad plats. Så har det alltid varit och något annat kan vi inte tolerera.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Mitt hem är min borg, så var det sagt. Den trygghet du känner hemma ska vara lika stor som om du vaktades av vindbrygga och vallgrav. Att däremot behöva tänka i termer av verkliga försvarsåtgärder, utöver en säkerhetsdörr eller ett villalarm, borde vi vara förskonade från.

Som Hallands Nyheter kunde rapporter blev en ung man misshandlad i sitt hem i centrala Varberg under tisdagskvällen. I skrivande stund är inte alla detaljer klara, men det verkar ha rört sig om ett gäng om fyra män som bröt sig in och utförde misshandeln. Enligt vittnesuppgifter ska de ha varit knivbeväpnade.

Att kunna vara fredad i sitt hem har varit en central del av svensk rättstradition sedan urminnes tider. Medeltidens edsöreslagar, som stadfästes av Birger Jarl på 1200-talet, garanterade hemfrid, och att bryta frid straffades extra hårt. Annan frid som rådde var tingsfrid, kyrkofrid och kvinnofrid. Dessa var de första rikstäckande lagarna, som kungen svor att upprätthålla överallt i riket, så viktiga ansågs de.

ANNONS

Även många av landskapslagarna såg också extra allvarligt på hemfridsbrott. Enligt Östgötalagen var det till och med tillåtet att dräpa någon som tängde sig in på din gård, men däremot inte den som flydde från den.

Detta lever kvar och återfinns till och med i regeringsformen, som uttryckligen skyddar svenska medborgare mot husrannsakan. Att kringgå det får ”göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”.

Det finns goda skäl till att hemfridsbrott alltid betraktats som så alvarliga. Det rör sig dels om en mycket allvarlig personlig kränkning och ett stort trauma, men det är också något som nöter på samhället i stort.

Det innebär ett slags total otrygghet, man går helt enkelt inte säker någon stans. Vad det gör för den allmänna tilliten är lätt att inse.

Många villakvarter plågas nu av inbrottsligor. I utsatta områden är den vardagliga trygghet vi ändå är många som tar för given en nåd att stilla bedja om, när gärningsmännen skjuter urskillningslöst rakt in igenom lägenhetsfönster.

Vi har ofta förfärat oss över amerikanerna och deras vilda västern-fasoner. Beväpnade till tänderna skjuter de folk som bara råkat komma in på tomten. En tacksam nidbild. Den visar dock inte bara vådan av en släpphänt vapenlagstiftning, utan otrygghetens yttersta konsekvens.

ANNONS

Om otryggheten ökar så kommer de som har möjlighet se till att i alla fall skydda sig själva. Från vänster hör man ofta kritik mot framväxten av så kallade ”gated communities”, ”grindsamhällen”, där de välbärgade stänger in sig och ökar på segregationen. Sällan funderas det över vad det är som får människor att välja att bo så får början.

Få vill nämligen bo i en borg om de inte måste, och det var länge sedan sist som någon hade behov av att resa en i Sverige.

Vi bor fortfarande ett relativt tryggt land. Måtte ens hem kunna fortsätta vara ens borg också utan tinnar och torn.

ANNONS