Olivia Lindroth Steinwall: En valvaka fylld av …blandade känslor

Kvällen innan valdagen hänger några av centerungdomarna hos mig. Vi ska ut och nattkampanja, men motivationen är låg. Jag pausar statsministerduellen, ställer mig upp och improviserar fram ett brandtal om hur vi engagerade oss för den liberala politik vi nu går till val på, inte för att göra en sosse eller en moderat till statsminister. Vi tar oss i kragen och lommar ut i natten.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

ANNONS
|

I en valspurt måste man hålla energin uppe. Nu när det är över, vill jag vara ärlig med vilken jobbig tid det varit.

Det känns länge sedan vi hade två tydliga regeringsalternativ inför valet. Jag spelar för Centerpartiet, och finner mig därmed plötsligt i vänsterlaget. Här är kruxet: jag, och de flesta omkring mig, engagerade oss för att byta ut vänsterregeringen, inte för att säkerställa statsministerposten åt en sosse. Flera gånger under valrörelsen, har jag både fått svara på och ställa mig själv frågan: Vad är det egentligen vi kämpar för, i det här valet?

Mer liberal politik, givetvis. Det är inte lika konkret, eller spännande, som nycklarna till Rosenbad. Vi har velat sätta politiken i fokus, och jag misstänker att det delvis är därför väljarnas dom slagit hårt emot oss.

ANNONS

“Jag vill också vara populist”, hör jag en medarbetare utbrista under ett telefonsamtal i fikarummet, och jag känner verkligen med henne.

Valvakan innebär långa timmar av kognitiv dissonans. 2018 ville jag inget hellre än att se Kristersson som statsminister. Nu, när någon nämner “högersidan”, är det lika förvirrande varje gång att inse att det inte är min sida längre. När jag ser gamla alliansvänner på skärmarna är det med ett litet sting i hjärtat. En barnslig känsla av att ha blivit utbytt.

När partiets valvaka bommar igen går vi på efterfest hos den borgerliga tankesmedjan Timbro. En liberal riksdagsledamot kommer fram och småpratar. Jag säger att det känns tryggt att ha dem i regeringsunderlaget. Han garanterar att det minsann inte kommer att bli något tredje rike för att högern har vunnit.

Nä, okej. Härligt. Senare på natten snackar jag med några kristdemokrater.

“Grattis till valvinsten”, säger jag. “Jag förstår att ni är glada, men hade det inte känts lite roligare att ha med oss, istället för Sverigedemokraterna?”

“Nä”, säger en. “Jag älskar det nya samarbetet. Mer konservatism.”

Jag sänker min öl och går hem.

Jag är inte intresserad av att ge mig in i pajkastningen om vem som har fulast kompisar - mitt parti har spenderat en mandatperiod i den skottlinjen. Jag respekterar mina gamla alliansvänners vägval, även om jag är stolt över att mitt parti inte gjorde detsamma.

ANNONS

Jag hade inte varit gladare på den andra läktaren. Och jag hade heller inte varit helnöjd om vårt slit bidragit till en rödgrön seger. Det hade faktiskt känts skit oavsett.

Det jag vill belysa är att det varken är ett roligt eller enkelt val. Emellanåt hade det varit klädsamt av mina borgerliga vänner att göra samma sak.

ANNONS