Ledare 28/9. Vi måste våga drömma stort. Så sade den tidigare skolchefen när han lanserade Falkenbergs offensiva skolsatsning. Även om Frostlund sedemera sparkades tycks drömmarna leva kvar på förvaltningen. Det vittnar inte minst den senaste föreläsningsnotan om. Och skall man nå det absoluta toppskiktet, även internationellt, går kanske vägen via professorer med rockstjärnestatus, som Dylan Wiliam. Rockstjärnor är, som alla vet, dyra i drift. Kanske har alla andra svenska kommuner som anlitat hans tjänster fått punga ut med lika stora summor. Wiliam har ju varit på turné förr.
– Vi anser att det är väl investerade medel att ta hit en av världens bästa forskare, säger verksamhetschefen för kvalitet och utveckling.
visst, kvalitet kostar. Men det är ändå relevant att resonera kring prislappar som sticker ut för en förvaltning med besparingskrav. Det tycks dock inte verksamhetschefen hålla med om. Hon börjar försvara notan med att den borde delas upp på alla deltagare. Men är den räknemetoden verkligen kreativ nog? Kanske bör vi slå ut summan även på varje elev, för satsningen är ju ett framtidsprojekt?
Eller så ser man en dyr, enskild inhyrning för precis vad den är. Det är trots allt enklast – och kanske det mest pedagogiska?
Så vad är då den här ”formativa undervisning” som verksamhetschefen bedömer är vägen till bättre skolresultat? Är det ”vetenskapliga beläggen” hon hänvisar till glasklara? Och är det hela verkligen något alldeles nytt och unikt?
Det finns inga raka, enkla svar på de frågorna.
”Formativ bedömning är den väg vi behöver gå för att öka måluppfyllelsen i skolan” har det låtit från undervisningsråd på Myndigheten för skolutveckling. Men det finns också tvivlare, både internationell och nationellt.
– De vetenskapliga rönen inte entydiga. Det förklarade Åsa Hirsh, lektor i pedagogik, i en intervju i Tidningen Grundskolan från förra året.
Hon pekar på att det finns missuppfattningar kring formativ bedömning. Och av internationell kritik att döma finns det bland annat problem med att utvärdera metoden då definitionerna är mångtydiga.
Det finns också skäl att fråga sig om den ”formativa” undervisningen egentligen skiljer särskilt mycket från den undervisningstrend som dominerat svensk skola sedan man lämnade den mer instruktiva och lärarstyrda undervisningsmodell som ersattes av lpo94? Det var med den läroplanen som elevens egna kunskapssökande blev norm i klassrummet.
Men en stjärnprofessor har väl lite mer att komma med? Självfallet. Bland annat understryker Dylan William ofta vikten av att lärare ställer frågor även till de elever som inte räcker upp handen. Betydelsen av att läraren ger eleven återkoppling betonas också. Men det var väl ändå en självklarhet i svensk skola redan före 2000-talet?
Den formativa metoden innefattar dock också en del självbedömning och kamratbedömning – varav det senare inte alltid upplevs som positivt av berörda elever.
Pedagogiska metoder är förstås komplexa och låter sig inte enkelt beskrivas i en enda ledare. Men utgångspunkten låter sig redovisas, vilket förklarar varför metoden vunnit särskilt stort gillande bland dem som inte gillar ”summativa” betyg.
I svensk skolpolitisk debatt hörs nu allt fler experter säga ifrån. De påtalar klart och tydligt att vägen tillbaka från Pisa-botten går via ämneskunniga lärare som får ägna sin tid åt att undervisa och instruera, snarare än att lägga ännu mer kraft på att vara någon sorts reseledare på elevernas upptäcktsfärd. Hjärnforskaren Martin Ingvar är en av dem som understrukit att barns hjärnor är konstruerade för att följa en vuxen som lär dem nya saker. Därför finns skäl att med ett visst mått av skepsis bemöta undervisningsmetoder som beskrivs i termer som ”Eleven är motor i sitt eget kunskapsprojekt”. Se inte den nygamla ”formativa” metoden som ett universalmedel som kan garantera Falkenberg ett skollyft.
