Djup klyfta och stor samsyn mellan C och L

Liberalismen är kanske inte dömd till att alltid vara kluven.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Ledare 8/7. Den gamla sanningen om liberalismens kluvenhet får med jämna mellanrum vatten på sin kvarn. Riksdagens liberala partier, Liberalerna och Centerpartiet kan för tillfället tyckas ge skäl åt uppfattningen på ett närmast övertydligt sätt, med regeringsfrågan som främsta skiljemärke.

Detta kom naturligt nog att få genomslag också i respektive partiledares, Nyamko Sabunis och Annie Lööfs, Almedalstal under måndagen respektive tisdagen.

För skillnad var det. För Annie Lööf är tanken om den politiska mitten som ett vapen i kampen mot Sverigedemokraterna den centrala idén. Lööf tecknade en dyster och dessvärre mycket sanningsenlig bild av de hot som yttrandefriheten och demokratin står inför över hela världen. Dessa hot representeras i Sverige av SD. Även om man inte vill budgetförhandla med Vänsterpartiet så utmålas de inte som ett existentiellt hot.

ANNONS

För Nyamko Sabuni är det tvärtom Alliansen som fortfarande utgör den politiska idén. Arvet från den utstakar färdriktningen, vägvalet blir borgerligt. Detta till priset av Sverigedemokratiskt stöd.

I den analys, det "eftersnack" som följde på talet var Dick Erixon från den Sverigedemokratiska tidningen Samtiden, till och med rätt nöjd med Sabunis tal. Han höll med om mycket och spelade ner alla potentiella svårigheter inför en borgerlig regering stödd av SD. Ingen av Liberalernas röda linjer skulle bli något problem för Sverigedemokraterna, sakpolitiskt skulle hindren vara mycket små.

Resonerande och pragmatiskt.

Senare samma dag stod Jimmie Åkesson och anklagade det "vänsterliberala" etablissemanget för att sovande och ljugande ha förstört landet. Måhända är nu inte budskapen så oförenliga som vore det logiskt rimliga. Åkesson var tydlig med insikten att han nog inte skulle nå några politiska motståndare med sitt anförande. Hans tal var riktat de egna, Erixon analyserade en potentiell samarbetspartner. Frågan är vad man tycker egentligen?

Att inställningen till Sverigedemokraterna klyver den svenska liberalismen är kanske oundvikligt. Klyftan är likväl tragisk.

Visst är partierna olika i mycket. Under talen belyste de självklart sina respektive hjärtefrågor. Lööf talade företagande äganderätten och klimatförändringarna. Sabuni om integration och utbildning. Alla teman vi känner igen. Vad Nyamko Sabuni sa om skolan hade Jan Björklund också kunnat säga.

ANNONS

Men trots skillnaderna var likheterna också många.

Båda talade om säkerhet. Efter förra veckans polismord dessvärre oundviklig men visionerna och metoderna lät överväldigande samstämmiga.

Sabuni poängterade att "ingen väljer att växa upp i utanförsakp" och upprepade det ambitiösa målet att det inte ska finnas några utsatta områden om tio år.

Lööf markerade vikten av att föra kampen mot klankultur och parallellsamhällen och presenterade förslag om exempelvis utvidgad övervakning. Ett välkommet fokus för C. I dessa tider är det i sakpolitiken man får söka sin tröst.

ANNONS