”Floskel” har synonymer som ”tom fras”, ”slitet uttryck”, eller ”klyscha”. Det är också något som mindre begåvade talare och skribenter brukar smeta över sina budskap, i förhoppning om att det kommer attrahera en publik som törstar efter fina ord. Saken är ju den att floskel också fungerar. Den stora massan suktar inte sällan efter lätta budskap, budskap som enkelt förklarar komplicerade problem, utmålar en gemensam fiende och samtidigt ger åhöraren en godhetens ryggdunk över att tillhöra ”rätt” sida. Krydda med några halmgubbar, en grafisk profil och voilá – den mindre begåvade talaren har nu blivit en mindre begåvad politiker.
Sällan har Sverige skådat en sådan gyttjepöl till valrörelse som i detta EU-val, och inget parti står utan skuld. Det som kunde blivit en sakpolitisk revansch för många, blev istället slagordsfäktning och gyttjebrottning. De sakpolitiska budskapen – och kunskapen – är skrämmande frånvarande. I förra veckan påvisade Miljöpartiets toppkandidat Alice Bah Kuhnke en enveten okunskap, då hon försökte övertyga den minst sagt förbryllade programledaren på P1-morgon att EU inte hade någon tvingande miljölagstiftning. Sådan finns, och har funnits sedan 2006, där EU tvingar samtliga medlemsländer att sänka sina utsläpp varje år.
Vidare anger partiet i sitt valmanifest att man vill “införa offentlighetsprincip i EU”, något som varit lag sedan 2001. De vill även “stärka lagstiftningen till skydd för människors privatliv”, en lagstiftning som återfinns i Europakonventionen - och som är bland världens starkaste lagar på området. Dessutom önskar de “riva handelshindren gentemot fattiga länder” och att “EUs jordbrukspolitik inte ska bidra till att dumpa priserna i utvecklingsländer”, vilket EU redan åtgärdat i och med införandet av nolltariffer på allt förutom vapen 2001, samt avskaffandet av exportsubventioner till förmån för fattiga nationer 2017.
Låt oss fortsätta utmed högerkanten. Vad sägs om Moderaternas och Kristdemokraternas desperata försök att klä kärnkraftsfrågan i EU-presentpapper? I april krävde Ebba Busch Thor en ”Europeisk standard för godkännande av reaktorer och ny kärnkraft”, vilket hade varit finfint om inte sådan lagstiftning redan fanns. Närmare bestämt sedan 1957. Samtidigt vill Moderaterna ”fördubbla EU’s satsningar på kärnkraft”, trots att EU idag inte stöttar bygget av en enda kärnkraftsreaktor.
På vänstersidan skanderar Socialdemokraterna om ”de rikas skatteflykt” men blockerar samtidigt kommissionens föreslagna åtgärder i ministerrådet. Man lovar dyrt och heligt att Sverige inte ska betungas av det finansiella hål som lämnas av Storbritanniens utträde, men vill genomföra en social pelare på EU-nivå. Vänsterpartiet vill gå ur unionen för att slippa ”maktpamparna och populisterna i Bryssel”, men kan inte svara på hur deras så kallade internationella solidaritet rimmar med att ge beslutanderätten över exempelvis Europas flyktingmottagande till länder som Ungern och Polen. Sverigedemokraterna övergav sitt krav på folkomröstning om ett ”Swexit” så sent som i januari, och beger sig nu ut på debatturné med Liberalerna.
Och så var det då Liberalerna. Tillsammans med Centerpartiet bär även de ett ansvar i att denna valrörelse ser ut som den gör. När de idépolitiska tunnorna skramlar tomma har man hakat fast hela sin valrörelse – och existensberättigande – på ”kampen mot högerpopulismen”. I ren panik har man avpolletterat Cecilia Wikström, Sveriges mest inflytelserika parlamentariker, och bjudit upp SD till att valsa runt Sverige i debatturné. Medans Liberalerna valsar med Sverigedemokraterna gyttjebrottas Centerpartiets Fredrick Federley med Kristdemokraternas Sara Skyttedal i grenen godhetssignalering. Akten är knappast till någons fördel. Båda blir skitiga, och ingen verkar tycka att det hela är särskilt roligt.
För drygt en vecka sedan så presenterade DN/Ipsos att endast 4 av 10 väljare i Sverige vet att det är val den 26 maj. Det är inte konstigt att Sveriges väljare visar sådant ointresse för EU när Sveriges toppolitiker påvisar sådan okunskap och oprofessionalitet.
