Ledare 7/6. Det var två före detta integrationsministrar som mötte halländska partikamrater på Stadshotellet i Varberg. Sabuni 2006-2010, Ullenhag 2010-2014. Integrationspolitiken har ofta varit den utgångspunkt från vilken man velat kategorisera dessa två: Sabuni, en hårdför kravställare, Ullenhag, mjuk och bjudande med rund hand.
Båda var märkbart trötta på den typen av etikettering. Det är fullt förståeligt, att tvinga in människor och alla deras åsikter i snäva kategorier hotar att förenkla till det banalas nivå. Samtidigt är det viktigt att kunna tydliggöra relevanta skillnader, speciellt när kandidaterna verkar ha närmat sig varandra och uppvisar en ibland överraskande samstämmighet.
På frågan som ställts dem av varje journalist, om det parlamentariska läget och hur man ser på ett framtida regeringsunderlag skiljer de sig en aning.
Sabuni betonade vikten av att testa stödet för sin politik, samtidigt som hon var mycket tydlig med att hon inte tänkte kompromissa; lägg fram ditt förslag för omröstning, går det så går det. På den frågan var Ullenhag fortfarande mer svävande men båda betonade viken av att lyfta fram sin egen politik snarare än att förhålla sig till andras, främst då Sverigedemokraternas. Detta är en god insikt som inte kan komma tidigt nog
När de själva får styra samtalet (och de får de oftast, det är två rutinerade politiker) så är det socialpolitiken som står i fokus.
Ullenhag framhåller vikten av att värna de mest utsatta. Han knyter an till den frisinnade traditionen och lyfter fram civilsamhällets betydelse.
Sabuni talar om det glömda Sverige, dem som far illa mitt i samhället, som välfärdsstaten inte når. Hon har precis som Ullenhag ett starkt socialt patos.
Det glömda Sverige är en för liberalerna gammal problemformulering, myntad av partiledaren Bertil Ohlin. Han var nationalekonomen och sedermera Nobelpristagaren som på 50-talet ledde dåvarande folkpartiet till valresultat på över 24%. Ohlin var också en förespråkare för socialliberalism, något man idag snarare förknippar med Ullenhags falang.
Att två kandidater som beskrivs som delande väljer att belysa sina enande egenskaper är inte så märkligt. Den som vinner kommer att bli partiledare även för de medlemmar som röstade på någon av de andra. Men att tala om det glömda Sverige kan bli mer än att låna en politiskt lämplig bild. Det har potential att bli en problemformulering som förändrar på riktigt. Liberalerna har gjort detta förut när man belyste segregationen och ritade ”utanförskapets karta”.
Kan liberalerna bli en röst för de verkligt utsatta och samtidigt erbjuda konkreta lösningar på de problem man pekar ut, då kan man åter bli relevanta i svensk politik.
