Katarina Erlingson: Det är vårt eget fel när vattnet svämmar över

Forsande vatten är så mäktigt och vackert. Du kan åka till Victoriafallen i Zimbabwe eller Niagarafallen i USA och bli halvdöv av bruset och dyblöt av alla vattendroppar, och trängas med alla turister som dras till samma sak som du. Men det kan räcka att åka till Sumpafallen vid Svartrå eller något annat vattenfall i Halland för att beundra naturens krafter.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Forsande vatten ska helst hålla sig i den vattenfåra det brukar vara i, men med allt tätare mellanrum svämmar vattendragen över sina bräddar. Redan nu, i mitten av januari, forsar vattnet i Ätran fram och har gett upphov till den högsta varningen som SMHI utfärdar, en röd varning, i de övre delarna av åns förlopp. När Ätran kommer in i Halland är det, än så länge, "bara" en orange varning.

Att det händer i januari är inte så vanligt, det brukar komma lite längre fram. Förra året skrev HN, på både nyhets- och ledarplats, om översvämningar i slutet av februari. Årets hittills ovanligt milda januarimånad känns mer som vår och vattnet beter sig som en vårflod.

ANNONS

Vattnet behövs förstås, men det ska helst komma i en jämn takt så att marken förmår svälja det. Grundvattenförråden behöver alltid fyllas på, men när vattnet kommer forsande ställer det till med mer skada än nytta. Översvämmade vägar hindrar framkomlighet, hus blir förstörda eller får åtminstone omfattande fuktskador och träd kan falla lättare vid storm när marken är för blöt.

Det finns all anledning att ta allvarligt på översvämningarna och där har kommunerna ett stort ansvar. Räddningstjänsterna får ta hand om det akuta och hjälpa till att rädda hus och hem, men det viktigaste är kommunernas långsiktiga arbete. Här går det alldeles för sakta. Fortfarande vet människor, och beslutsfattare, inte sitt eget bästa när man framhärdar i att bo och bygga strandnära.

Enklast, snabbast och troligen billigast för att minska riskerna för översvämningar torde vara att minska på mängden hårdgjorda ytor. Asfalt är bra till mycket, men saknar förmåga att släppa igenom vatten. Alla städer och tätorter består till övervägande delen av hårdgjorda ytor. Här måste det ske ett omtag!

Inom samhällsplaneringen går man på i gamla hjulspår alldeles för mycket. I takt med att klimatförändringarna blir värre och värre måste kommunerna ändra tanke- och arbetssätt. Det finns flera nya rön som gör att alla ytor inte behöver asfalteras. De gamla sätten med så kallat marmorerat gräs är heller inte att förakta. Alla grönytor som kan uppbringas måste vårdas ömt, det är bra för både människor och egendom. Hur länge ska vi behöva tjata på kommunerna tills man tar krafttag kring översvämningarna?

ANNONS
ANNONS